Den Svenska Jorden
Arvid Mörne: Strandbyggaröden. I. Den svenska jorden. En nyländsk novell. — Holger Schildts förlag, Borgå.
I vår poetiska geografi står Arvid Mörne som kustens och hafvets skald.
Han tog sin förläning i besittning redan med Två toner, första diktsamlingens vackra inledningssång.
Din lyras ton är ett sus i skogen, sade han,
Jag äger skären och hafvet kvar.
Redan här är motsatsen något annat än den mellan två slags natur. Det är de finsktalandes och de svensktalandes olika sätt att förnimma, som ställas mot hvarandra.
I följande samling namnger han den trakt, som han känner vara sin egen. Till Nyland heter programdikten. Den är en dikt till Nylands jord och en sång om dess folk.
Han ser i människorna, hvilka bygga i Nylands svenska trakter, det folk i folket, som är hans. Det består af flera olika lager, och allas tillvaro är icke lika lätt. De finnas, hvilka trampa den nyländska jorden med tyngre fjät än andra, hvilkas tanke är mera bunden, hvilkas sinne är mindre fritt.
Denna syn på saken hade sin allmänna förutsättning i den sociala rättfärdighetskänsla som Mörne äger. Den särskilda impulsen gaf den politiska ställningen efter 1899. De, som icke äro fria, heter det i Mörnes dikt, förmå icke taga del i frihetskampen. Och så lät han dikten utmynna i den yrkan på en frigörelse af de bundne, hvilken han gaf denna form:
Gif plats för den nya tid,
som kommer med röda fanor — — —
Här ha vi ett af de första uttrycken för åskådningen, som möter i den socialistiska diktsamlingen Ny tid.
Det är tillika det tidiga uppslaget till en del af idédiskussionen i Den svenska jorden.
Men blott till en del af denna diskussion. Frågan om besuttna och obesuttna står icke i dess centrum. Den är med, försåvidt som Mörne låter oss se t.ex. hur torparna på Elofsnäs drifvas ut i förskingringen vid godsets försäljning för att öka deras antal, hvilka bilda den stora massan af lottlösa, hemlösa. Och försåvidt som Mörne låter oss ana, att socialismen för människor, hvilka icke äro vana att umgås med idéer, kan betyda den befriande idé, som lyfter dem ur hvardagen och ger fart åt en tanke som var ovan att röra sig, och skapar rymd kring en tillvaro, hvars horisont slöt sig alltför snäft kring dem.
Problemställningen bygger på den motsats, som skymtade i Två toner, och det är frågan om inlandets eröfringståg mot kustlandet, som Mörne gestaltar i sin novell.
Två gårdar ligga sida vid sida. Den ena är det stora godset Elofsnäs, »Elofsnäs-länet», som gamla allmogemänniskor pläga kalla det. Det är den typiska nyländska herrgården. På den residerar sedan flera släktled familjen von Wenden.
Den andra är den ansenliga bondgården Fastböle. Den ligger vid en farled, som vikingarna begagnat; i dess benämning ingår ett vikinganamn. Bonden på denna gård heter Strandberg. Han är en man som redan står nära tröskeln till ålderdomen. Han har tre söner.
Wendens lefva af jordens afkastning lika såväl som Strandbergs. Men de ha gifvit sitt lif en form, som aflägsnat dem från jorden — de föra en h.o.h. vegetativ existens, de ha blifvit lyxvarelser som tära men icke längre producera, och jorden ger dem inte hvad den skulle gifva dem, om de förstode att anförtro sig åt den och föra jordbrukarens lif. Deras ekonomi blir allt svagare, och slutligen är ögonblicket inne, då de måste lämna jorden. De sälja egendomen, de draga från landet in till staden: den svenska öfverklasskulturen har ånyo förlorat en af de få länkar, hvilka direkte förbundo den med de svenska bygderna.
Bonden Strandberg får göra erfarenheter, som inte sakna beröringspunkter med dem som hans granne godsägaren gjorde.
Den intensivare samfärdseln mellan stad och land har fört ungdomen nära en ny syn på lifvet: »stadskulturen» har börjat tränga ut på landet. Nya, oanade njutningsmedel yppa sig: grammofonen framskorrar sina melodier ur senaste operett, konsten att steppa odlas med hängifvenhet, höga stärkkragar sträfva upp mot öronen på de eleganta ynglingarna, sköna kravatter fladdra under hakorna, svajiga hattar hvila behagfullt på flickornas lockar o.s.v. »Folkbildningen» håller likaså sitt intåg. Det blir »kurser» af allahanda slag, folkhögskolor m.m.
Allt detta skapar nya begär. Den unga generationen ryckes in i hvirfveln. Den förlorar den jämvikt, den trygga ro, som tillhör all kultur som ett viktigt kännetecken. Den tappar bort den djupa, trofasta hängifvenhet för gärningen och det sinne för kontinuiteten, hvilka utmärka den gamla bondekultur Mörne skildrar med så dämpade och vackra färger, i en så varm och stilla ton. Underst ligger en önskan att stiga, att nå litet mera af skönhet och förfining. Men det nya är i alltför många stycken olikt det gamla; en väsensskillnad består i själfva verket; de unga människorna förmå inte tillgodogöra sig det värdefulla i »stadskulturen», och de förlora i stort sedt mera än de vinna. Många af dem gå förlorade för jorden. Detta är hvad bonden Strandberg får upplefva i sina två äldre söner.
Hos yngste sonen Faste tar oron, som sätter sinnena i rörelse, formen af ett okufligt begär att lära. Han öfvervinner faderns motstånd, får tillåtelse att besöka en skola, blir student och magister.
En vacker bana som vetenskapsman tyckes öppna sig för honom. Han arbetar raskt och säkert, och han erfar den intellektuella glädje, som forskningen skänker. Han är en sund och frisk natur, han äger en oförvillad blick.
Han är ändå inte nöjd med sin ställning och tillfreds med sig själf. Den kris han genomgår är — säger Mörne — blott den, som i olika former hemsökte hela hans samtids ungdom. Men Faste ställer den i relation till sin särskilda ställning som den modernt skolade vetenskapsmannen och kulturmänniskan med bondeblodet i ådrorna. Han upplefver denna motsats med hela styrkan af sin ärliga och varma natur, han söker reda ut de olika frågor, som ligga i tiden och hvilka förefalla honom att äga inflytande på hans personliga fall. På detta sätt mognar han för det afgörande han måste träffa i valets stund.
Den kommer oväntadt. Godsägare von Wenden hade sålt sitt ställe åt ett konsortium, hvars ledande kraft är hans frände bankdirektör von Wenden. Denne är landtdagsman, och han är vald inom svenska folkpartiet. Det hindrar inte, att han afhyser de svenska torparna och i deras ställe antar finska torpare, importerade från inlandet, hvilka äro vana vid en lägre lefnadsstandard och följaktligen fordra mindre och inbringa mera. Herr von Wenden företräder, som vi se, den kapitalistegoism som offrar idéerna när det gäller att tjäna pengar.
Den nye ägaren af Elofsnäs kastar sina blickar på Fastböle, den gamla bondgården. Strandberg har på bondens vis lefvat i släktet, han har fattat den enskildes lif som bandet mellan forntid och framtid. Sönernas affall har i hans ögon gjort hans gärning gagnlös. Han står i begrepp att sälja gården. I den afgörande stunden anländer Faste till hemmet. Han tillkännager sin afsikt att bli bonde som fädren ha varit det och rifver sönder köpebrefvet.
Det är icke blott så, att det gamla bondeblodet vaknat och att samhörighetskänslan med jorden tar ut sin rätt. Mörne låter Faste träffa sitt val efter pröfning af tidens idéer, alla åskådningarna hvilka han diskuterat med sig själf och sina vänner. Fastes beslut är en viljeakt och en akt af långsamt mognad öfvertygelse. Den handling, med hvilken han för sitt eget vidkommande löser det dubbla spörsmål, som frågorna om bondekultur och stadskultur och om den svenska jorden äro i Mörnes novell, kan därför af diktaren framställas som en förebildlig handling. Den är mindre obetingad och mindre gifven än den hade varit, om den ärfda instinkten och barndomsminnena och stämningarna ensamt fått bestämma resultatet.
Denna resumé ger blott fabelns kontur. Den säger inte, hur mycket Mörnes novell innehåller af lefvande åskådning omsatt i diktens form. Vi förnimma genom de stilla orden, den klara, kärnfulla stilen ett patos af sällsynt äkthet. Dess rötter äro kärleken till hembygden och dess folk, diktarens behof att tala för dem, öfver hvilka skuggorna falla.
Skulle jag särskildt hänvisa på några partier ur boken, så blefve det måhända främst på introduktionen. Den inledande skildringen af hafvets, skärgårdens och kustlandets natur ville jag beteckna som något af det vackraste vår nyare prosakonst har att uppvisa. Den har gifvits med en ovanlig språklig verv. Sceneri fogar sig till sceneri, och de skilda vyerna samla sig i en totalbild som äger friskaste lif och den skönaste åskådlighet.
Ett annat parti, som stannar i minnet, är skildringen af de vräkta torparnas utvandring. De draga bort ur sina fäders bygd. De möta ett annat tåg, deras, hvilka komma för att taga deras hem i besittning, en flock af grå varelser, ännu armare, ännu fattigare än de, men i olikhet mot dem stadda på den väg som leder uppåt.
Det stilla patos, som hvilar öfver denna scen och flera andra, yppar sig i en liknande, dämpad affattning på figurskildringens område i Mörnes bok. Här ha vi särskildt Fastbölebonden, en människa som tyckes ha hämtat sitt rofyllda väsens kraft och seghet ur den natur, hvars lif han delar.
I affattningen af denna gestalt möta vi flera af de egenskaper, hvilka särskildt bestämma intrycket af boken, den lefvande kunskapen om stoffet, den djupa sympatien, den redbara och enkla formuleringskonst, för hvilken intet är så främmande som posen.
14. 11. 15.