Middagshöjdens Dämon
Paul Bourget: Le démon de midi. Roman. 2 vol. Librairie Plon, Paris.
Paul Bourget upplyste oss för tjugofem år sedan att: »tidens vetenskap, den ärliga och blygsamma», erkänner att dess välde upphör vid gränsen till l’Inconnaissable. Detta var en af de viktigaste sanningarna som inskärptes i det berömda företal, riktadt »till en ung man», med hvilket romanen Lärjungen började.
Den trettiosjuårige Bourgets faderliga maningar och farbroderliga råd till den unge mannen äro ett af symptomen på det slutande 80-talets och begynnande 90-talets reaktion mot det vetenskapliga åskådningssättets tyranni i lifvet och litteraturen.
Hans opposition mot vetenskaplighet och rationalism utspelade sig helt inom ramen för dem; och dolde Lögnernas och Lärjungens författare någon särskild ärelystnad i djupet af sitt hjärta, så var det nog den att ge sin romandikt en vetenskapligt oanfäktbar form. Saken är den, att man inte gärna kan vara mera rationalist än Paul Bourget är af naturen.
Dock, linan måste ju löpas ut. Och det dröjde inte så särdeles många år, innan Taines lärjunge officiellt tog plats bland trons försvarare.
Den kristne apologeten Bourget har förblifvit den förnuftsmänniska han var, och det är det moraliska, sociala, historiska argumentet han åberopar till kristendomens förmån; det är kristendomen i dess katolska form, d.ä. särskildt således som den starka, inflytelserika och ändamålsenligt utbyggda organisationen, hvars talan han för.
I sin nya bok diskuterar han ett spörsmål, som han ger denna uppställning: en öfvertygad kristen, som intar en framskjuten plats i det offentliga lifvet, hemfaller åt en öfvermäktig passion; äger han icke dess mindre rätt att kämpa för den idé, på hvilken han tror, men hvilken han icke äger styrka att förverkliga i sitt lif?
Bourget fördes till denna fråga, meddelar han själf, genom ett samtal med Melchior de Vogüé, och det är kanske ingen tillfällighet att uppslaget kom från det hållet. De Vogüé är den förste, som propagerat den ryska romanen i Västeuropa, och man är frestad att i Bourgets frågeställning igenkänna ett problem, som oändligt ofta bearbetats af den ryska litteraturens romanförfattare och dramatiker: betingar kroppens förnedring med nödvändighet också andens? kan det moraliska jaget bestå oförkränkt midt i lifvets fulhet och fasa? Faktum är, att vi i Bourgets roman ha denna köttets och andens motsats och kamp.
Men medan ryssarna med sin vida känsla icke förnimma någon olikhet mellan klasser, åldrar och kön, har Bourget trängt ihop problemet. För kvinnornas vidkommande existerar frågan näppeligen; de äro en gång för alla instinktvarelser som lefva blott i sin känsla... Gäller det männen, ser saken ut så här: ungdomen är ytterligheternas tid, och en ung man, som är inne på rätta vägen, förverkligar det rätta utan prut, med den entusiasm och absoluta tro som tillhöra hans ålder. För den mogne mannen ges det däremot en stund, då marken börjar svikta under hans fötter, och den värld, i hvilken han lefvat, plötsligt skakas ända ned i sina grundvalar. Det är de första åren inne på fyrtiotalet, hans styrkas år.
Munkarne i medeltidens kloster talade om en daemonium meridianum, en middagstimmans dämon, och de förstodo med detta uttryck ur 91:a psalmen en verklig dämon. De hade märkt, att den sjätte stunden — d.v.s. 12-tiden på dagen — var en äfventyrlig timma. Kroppens matthet efter vakan och fastan nådde själen, och frestaren fick en farlig makt. Det blef en djup trötthet och leda, en bitter afsmak för de heliga tingen, den nedslagenhet och vanmakt som kallas acedia — »lättja» — och hvilken på grund af sina vådor för själens lif upptagits bland dödssynderna.
Denna »middagshöjdens dämon» är som sagdt hos Bourget en frestare, som uppträder när mannens lif nått sin middagshöjd. Hans tillvaro har hittills betydt ostörd utveckling af kroppens och själens krafter; han har gått från framgång till framgång; han njuter nu känslan af sin styrka. Det är ett rus af välbefinnande, en svindlande lyckokänsla; det är samtidigt en dunkel längtan efter något nytt. Omdömet fördunklas, han förlorar sinnet för proportionerna, och han kastar sig ut i företag, hvilka gå över aevne. Högmodet har vaknat.
Acedian var rätteligen ett hypokondriskt svårmod, som lät den angripne förfalla till andlig tröghet och betog honom förmågan af fruktbart handlande. Så ser Dante på saken, när han i Infernos sjunde sång säger sina ord, stränga ord, om de lättjefulle. — Bourget betecknar med acedia ett tillstånd af oro, i hvilket sinnet förlorat sin jämnvikt. Den angripne förfaller till själföfverskattning och själfförhäfvelse; i sitt »högmod» upphäfver han sig till sin egen styresman. Han tummar på religionens bud och afskuddar sig beroendet af moralen; ja, det kan gå ända därhän, att han löser gemenskapen med Gud. Middagshöjdens dämon skildrar en sådan kris i modernt katolskt själslif. Boken är romanen om den farliga åldern för den kristnes andliga jag.
Louis Savignan är en af den franska katolicismens ledande personligheter, berömd historiker, en lysande polemiker. Han har förr i tiden varit förälskad i en ung flicka, som öfvergifvit honom för att gifta sig med den rike industriidkaren Clavières. Vid 43 års ålder möter han henne ånyo. Den gamla känslan, som när allt kommer omkring aldrig riktigt varit död, vaknar på nytt. Savignan förblindas af middagshöjdens dämon, ger vika för sina sinnen och invecklar sig i ett brottsligt förhållande.
Det är af ingen särskild betydelse för själfva tesen, att Savignans älskarinna icke är en troende. För författaren till Mensonges, Cruelle énigme, Crime d’amour är nämligen kärleken en gång för alla en makt, som drar ner mannen, och kvinnan är bojan som fjättrar honom vid materien. Hon äter ut alla andra förnimmelser hos den hon älskar för att ensam få regera öfver hans känsla och hans tanke, och hon vidgar på detta sätt spelrummet för sinnena: ända tills mannen är idel låg drift. Det hände Claude Larcher och Hubert Liauran och på sätt och vis också Armand de Querne, det händer fullt regelrätt äfven katoliken Louis Savignan.
Savignan förlorar visserligen inte sin tro. Men hans känsla, som helt gifvits åt kärleken, vänder sig bort från tron, och hans kristendom »mekaniseras», den blir gamla vanan, en yttre hållning som saknar inre mening, därför att han inte längre förverkligar den i sitt lif. Savignans religiositet förtorkar, förlorar sin fruktbarhet; den lifvar och inspirerar honom inte längre, och han kan därför inte längre på ett effektivt sätt verka för den goda sak, hvars förkämpe han är.
Till en liknande ödesdiger punkt når en annan af romanens figurer, den katolske prästen abbé Fauchon. Han skall representera modernismen, men det kan betviflas att modernisterna ville erkänna honom som en af de sina. Abbé Fauchon svärmar för katakombernas kristendom, han bekämpar celibatet, han drömmer om en alla bekännelsers förening i en och samma universella, verkligt katolska kyrka, och utan att bry sig om Roms bannlysning lyssnar han till sitt »högmod» och ger till sist eftertryck åt sin förkunnelse genom ett skandalöst giftermål. — Savignan och Fauchon, det år två människor som middagshöjdens dämon bragt till afgrundens rand, två själar nära att förspillas.
I kristendomens midt står återlösningstanken, den oskyldige offras för att återköpa de skyldige. Följaktligen måste i denna katolska roman ett offer äga rum: om inte de förvillade skola gå förlorade. Den oskyldige är Jacques, Louis Savignans nittonårige son.
Också han är troende. Företar han t.ex. en järnvägsresa, så begår han först nattvarden: vi äro nämligen kallade, ingen känner stunden, och det är brottsligt att lämna frågan om den eviga välfärden åt tillfälligheterna. Jacques Savignan är en af de ädlaste litterära figurer jag åtminstone stiftat bekantskap med. Hans korta lif är tro, hopp och kärlek i högsta potens, evangelisk godhet, öfvermänsklig själfförnekelse.
På grund af händelsernas — man kunde kanske också säga: slumpens — logik råkar den unge mannen ut för ett dödande vådaskott. På sitt yttersta helgar han sig som ett offer för sin far, hvars hemlighet just blifvit honom uppenbar, för den affällige prästen, som varit hans lärare och gift sig med hans älskade, för alla dem hvilka fallit af, gått vilse eller vackla. Och effekten är underbar: hans far afstår från sin brottsliga lycka; den defroquerade abbéen går i kloster; m:me Fauchon återvänder till sitt hem, ja, den materialisten och socialisten Clavières lofvar att i deputeradekammaren beakta den beträngda katolicismens rättvisa fordringar. Men summan af saken, facit af Louis Savignans och abbé Fauchons upplefvelser, är — så sammanfattar benediktinermunken Dom Bayle romanens svar på frågan — den lärdomen, att »man måste lefva som man lär, ty eljes slutar man förr eller senare med att lära som man lefver».
Middagshöjdens dämon är ytterst diffus, som man säger, och det är verkligen både si och så med sammanhanget i boken. Man läser den i alla fall med intresse. Bourget har inte på mycket länge åstadkommit en så fängslande historia. Jag behöfver knappast tillägga, att intresset främst ligger i stoffet, i romanens skildring af människor och förhållanden ur en värld, som inte kunnat vara mera specifik. Själfva åskådningen, Bourgets politiskt-religiösa tanke, känna vi af gammalt. Katolicismen är ordning, klarhet och reda; katolicismen är traditionen. Katolicismen är något »eminent franskt», den är själfva Frankrike, och kyrkans fiender äro därför också fäderneslandets. Bourget bemödar sig visserligen denna gång särskildt flitigt att icke inskränka kristendomens roll till ett disciplinarmedel, och han bjuder systematiskt till att i ortodox anda framhålla religionens betydelse såsom sådan, dess betydelse för människan såsom sådan och ej blott för människan som samfundsvarelse. Men Gud vet om det i grund och botten ges någon väsentlig skillnad mellan Voltaires syn på den socialt nyttiga kristendomen och Paul Bourgets katolicism.
9. 8. 14.