Abbé Prévost
Antoine-François Prévost: Manon Lescaut. Finsk öfversättning af Jalmari Hahl. Arvi A. Karistos förlag, Tavastehus.
Jag har uppriktigt sagdt inte nu läst abbé Prévosts roman i dess finska dräkt. Men jag föreställer mig, att den specialist på romansk litteratur, som dr Jalmari Hahl är, har skridit till öfversättningsarbetet med allsköns intresse för uppgiften och följaktligen har gjort sin sak på bästa sätt.
Manon Lescaut, eller Historien om chevalier des Grieux och Manon Lescaut som boken hette under de första tjugo åren af sin tillvaro, är framför allt den oändligt vackra skildringen af ett hjärtas lif. Men den intresserar också ur en speciellare synpunkt — man kan säga, att den betecknar ett datum.
Möjligt är visserligen, att vi inte utan vidare kunna kalla Manon Lescaut den första moderna romanen. M:me de la Fayette har antagligen grundade anspråk att anses ha skrifvit den — hennes Princesse de Clèves är åtminstone det tidigaste alster af fransk berättarkonst, som en nutida publik läser utan litteraturhistoriska biafsikter. Men hos abbé Prévost, och särskildt just i Manon Lescaut, framträder definitivt i romanens form ett nytt grepp på tillvaron. Man ville nästan säga, att med berättelsen om chevalier des Grieux och hans lilla älskarinna börjar ett nytt kapitel i känslans historia.
Känsla betyder här kärlek, och denna kärlek är helt och hållet lidelse. I den sammangå alla förnimmelser, och alla passioner sammanfattas i den.
Abbé Prévost talade inte om människorna och deras angelägenheter som den blinde om färgerna. Hans lefnadslopp hade fört honom genom många slags händelser, hans bana hade ledt genom många våningar i samhället. Det lyckades honom aldrig att finna en varaktig stad. En tid bar han värja vid sidan. I åtskilliga repriser dvaldes han inom klostrens och seminariernas murar, både hos jesuiterna och hos de lärda benediktinerna, men hans temperament dref honom alltid på nytt ut i världen. Och till sist valde han att bli det sociala mellanting, som en förlupen abbé var.
Abbé Prévost blef en af de allra första yrkesskriftställarna, en författare som lefde i frihet — när han inte satt i fängelse naturligtvis — och existerade genom sin penna. På sistone drog han sig tillbaka till ett litet landthus nära Paris. Det vill synas, som hade hans sista år förljufvats af »den snälla änkan, min hushållerska Loulou». Han dog vid 66 års ålder (1763). — Om abbé Prévosts död berättar en (obestyrkt) tradition följande. En dag, då han vandrade på landsvägen, fick han ett slaganfall. Man trodde att han var död, och liket bars enligt tidens sed in i närmaste kyrka. En läkare tillkallades. Han skred till obduktion för att utröna dödsorsaken. Abbé Prévost väcktes af smärtan ur sin dvala. Men snittet i hans bröst hade trängt för djupt, och han dog — säger anekdoten — med blicken fäst på det blodiga instrumentet. Abbé Prévost var en äfventyrare och en skald, han hade tjänat Gud och världen, och Levertin kunde ha sagt vibrerande och vackra ord om det symboliska i hans slut... På landsvägen nåddes han af sitt öde, i en kyrka dog han: medan det ännu skälfvande hjärtat blottades af obducentens knif.
Samtida författare ha yppat olika mening i frågan hvad abbé Prévost älskade mest, kvinnor eller vin. Vi säga, att om han inte opartiskt och med vis besinning delade sin uppmärksamhet mellan dessa glädjeämnen, så måtte det ha varit kvinnorna, som lågo honom närmast om hjärtat. Hans böcker förutsätta, att han har upplefvat kärleken med hela sitt väsen. Hans mångsidiga kunskap om lidelsen och dess effekter tyckes visa, att han haft många tillfällen att förkofra sin insikt i ämnet, och att han begagnat dem väl. Detta personliga och upplefda är i mycket förutsättningen för den nya affattning, som frågan om lidelsen får hos abbé Prévost.
Mot slutet af 17:de seklet ägde en förskjutning rum i värdesättningen af känsla och förnuft. Förnuftet trängdes efter hand tillbaka, känslan trängde sig fram. Det mest betydande uttrycket för denna process är naturligtvis Racines teater.
Racines tragedi är en erotisk skådebana, och dess dramer utspela sig i hjärtats värld. Corneille hade intagit den rationalistiska ståndpunkten, när han lät viljan framstå såsom den i princip starkaste makten. Racine bringar den nya hållningen till uttryck, när han visar på kärleken som en kraft, inför hvilken vilja och förnuft falla till föga, och hvilken förvandlar människorna till »offer», som han säger.
Men kärleken uppenbarar ännu inte hos honom sin allmakt i det vanliga och hvardagliga lifvets värld — hans teater rör sig fortfarande i en stiliserad tillvaro. Hans människor äro gudars ättlingar, eller åtminstone kungar och drottningar. Med ett ord, att upplefva den ödesdigra kärleken, att brista sönder under den tragiska lidelsen och förgås, är hos Racine (i hvarje fall formellt taget) ett privilegium för undantagsvarelser.
Detta privilegium förvandlas af abbé Prévost till en företrädesrätt för hvar och en. Han förunnar också vanliga dödliga att få sitt lif ödelagdt af passionen. Abbé Prévost drar in alla människor inom känslans rike; han låter kärleken framstå som en kraft, hvilken kan bestämma hvarje enskild människas hållning i det hvardagliga lifvet, och han vidgar på detta sätt känslans aktionsradie, liksom han fördjupar dess begrepp. Kärleken uppträder hos abbé Prévost såsom sådan. Den tecknas inte inom ramen af de eller de speciella förhållandena af socialt eller moraliskt slag. Den uppträder rätt och slätt som en faktor i människornas lif. Den i tiden verkande sträfvan till en emancipation af känslan, hvilken iakttages från 1600-talets slut, får på 1730-talet uttryck i åtskilliga verk, men i intet har resultatet det åskådliga och själffallna som i Manon Lescaut. Här yppar sig näppeligen något behof att diskutera en sak, som för diktaren tett sig såsom fullständigt klar, och så har hans verk blifvit den första roman, i hvilken känslan, kärleken ter sig fullkomligt autonom.
Men resonerar abbéen inte mycket, så gör han det i alla fall litet. Det visar sig, att hans litterära praxis har sin motsvarighet i hans teori. Det viktigaste argumentet bygger på den föregående, klassiska epokens uppskattning af naturen. Naturens rättigheter äro — säger han — de viktigaste; men bland naturens alla krafter är kärleken för visso ingalunda den minst betydande. Härmed placerar han således också teoretiskt kärleken i främsta rummet. Det blir i hans böcker en framställning af lidelsen, som nästan har en romantisk anstrykning. Kärleken är af den »ödesdigra» sorten. Den kräfver allt, och den förmår de älskande att skänka hvarandra allt: »hela sin ömhet», »hela sitt hjärta», »hela sitt lif». Den skapar samtidigt hos den älskande en aning, en säker öfvertygelse, att alltsammans kommer att sluta med förskräckelse. Och denna förväntan blir sannerligen inte gäckad — det är inte idyllens frid, som väntar som den trogna kärlekens belöning. »Jag var», säger chevalier des Grieux, »född för en kort sällhet och en lång smärta.» Kärleken börjar hos Prévost med det som fransmännen kalla le coup de foudre, och liksom den tagit sin början i blixtens tecken, så utvecklar den sig vidare under mycken storm och vedermöda, genom korta ögonblick af sällhet och långa timmar af ångest, tills den slutliga katastrofens stund är inne. — Ett sådant förlopp är innehållet i Manon Lescaut.
När chevalier des Grieux första gången såg Manon, hade han »aldrig tänkt på skillnaden mellan könen», och han hade alltid varit »utomordentligt blyg». Inom ett ögonblick upptäcker han nu den betydelsefulla skillnaden, och i nästa ögonblick är hans blygsamhet bortblåst — han närmar sig Manon och föreslår att enlevera henne.
Manon är på väg till ett kloster, där hennes familj hoppas att hon skall få lära sig att tygla sin »medfödda böjelse för vällust». Dock, hon har ingen kallelse för de visa jungfrurnas stånd, hon har en fåvitsk jungfrus natur, och hon är genast färdig att låta föra bort sig.
I den tillvaro, som nu börjar för des Grieux, är lidelsen det enda innehållet. Det finnes för honom intet utom den, och för den offrar han allt, sin heder, hänsynen för sin familj, tanken på sin framtid. När hans pengar taga slut, besluter han att »lära sig något yrke». Han genomgår en kurs i falskspeleri. När inkomsten af hans bedragarverksamhet inte förslår, finner han sig i att lefva på de inkomster Manon bereder sig. Det ges knappast någon skam, som han inte lär känna; och det är intet, som han skulle rygga tillbaka för. Så visar chevalier des Grieuxs upplefvelse, huru den föregående epokens lefnadsprincip hedern, äran har förlorat sitt värde som en lefvande kraft, och hur viljan har besegrats af känslan.
I en samtidig tragedi heter det, att frågorna om heder och moral skola afgöras af »hjärtat». Detta är den tanke, som upplysningstiden utarbetar till den nya lefnadsprincip, som får sin slutliga form i Rousseaus lära om samvetet som den rätte domaren. I Manon Lescaut har den nya tanken redan i den nya epokens begynnelse fått ett af sina mest obetingade uttryck; lidelsen lyfter här människorna öfver moral och heder, kärleken är den enda tro de bekänna, och i dennas namn afsäga de sig allt och taga plats på andra sidan om godt och ondt.
23. 6. 16.