V Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige?
Det är icke meningen att här definitivt besvara denna fråga, ty detta kan endast ske, sedan för hvarje särskildt fall fullständig kalkyl blifvit utarbetad, utan här skola blott några allmännare synpunkter framhållas.
Tillgången på billigt bränsle uti ett land är af afgörande betydelse för uppkomsten af industri och icke minst af kemisk industri. Sverige hör i detta hänseende visserligen icke till de allra bäst lottade länderna, ty det har endast en obetydlig mängd stenkol och inga brunkol, men däremot är det rikt på torf. Vårt land eger nämligen icke mindre än omkring 4 millioner hektar torfmossar, hvilka, räknade till ett medeldjup af 2 meter, innehålla c:a 8 milliarder ton bränntorf, motsvarande c:a 4 milliarder ton stenkol. Hittills har dock torfven på grund af de höga arbetskostnaderna för dess upptagande, torkning etc. samt höga fraktkostnader icke förmått att i afsevärdare mån upptaga konkurrensen med de engelska stenkolen, åtminstone icke å platser på större afstånd från mossen. Det blir emellertid alltmera tydligt, att det icke kan vara annat än en tidsfråga, då denna bränslekälla med nödvändighet i största utsträckning måste tagas i bruk.
Sverige importerar nu årligen inemot 4 millioner ton engelska stenkol, värda nära 60 millioner kronor. Detta bränslebehof skulle landets torflager förmå täcka under en tidrymd af c:a 1,000 år.
Den under de senare åren starkt framträdande tendensen hos stenkolspriset att stiga, har gjort, att industrien nu allt mera börjar intressera sig för torfmossarne. Följande sammanställning visar de senare årens kolossala fluktuationer i priset på stenkol (ångkol från Wales). Vid slutet af hvart och ett af nedan nämnda år var kolpriset pr ton som följer:
| 1896 | 10 | shilling | |
| 1897 | 10⅓ | » | |
| 1898 | 12⅓ | » | |
| 1899 | 19⅔ | » | |
| 1900 | 20½ | » | |
| 1901 | 16¾ | » | |
| 1902 | 15¼ | » | |
| 1903 | 14¾ | » | |
| 1904 | 13¼ | » | |
| 1905 | 12½ | » | |
| 1906 | 16 | » |
Det är icke underligt, om industrien ser sig om efter en stabilare värmekälla. Den allra stabilaste energikällan är otvifvelaktigt vattenfallen, »det hvita kolet», som det pratas så mycket om, men såsom egentlig värmekälla för industrien kommer denna dock icke i fråga, utan här blir det torfven, som skall uttränga stenkolen.
Generering af gas af torf har i Sverige praktiserats redan ett par tiotal år, bl. a. vid glasbruk, och vinner synbarligen allt större utbredning.34 Eldning med torfpulver är ock föremål för stigande intresse. Vid några industriella verk har man börjat torka torfven medelst bortgående förbränningsgaser.35 Angående torfvens användbarhet för metallurgiska ändamål äro meningarne ännu delade.36
Ännu en bränslekälla har vårt land uti den bituminösa alunskiffern, hvars mängd blifvit uppskattad till 13 milliarder ton med ett bränslevärde öfverstigande torfmossarnes. Skiffern har emellertid i ännu högre grad än torfven den nackdelen, att på grund af sitt låga bränslevärde icke tåla några fraktkostnader. Men om icke bränslet kan komma till fabriken, så får väl fabriken komma till bränslet. Genom torrdestillation i en regenerativ gasgenerator torde en god bränslegas kunna erhållas och dessutom de vanliga oljorna etc.37
I fråga om rikedom på vattenfall står Sverige i främsta ledet. Vattenkraften i vårt land och i grannländerna beräknas af S. Lübeck38 som följer:
| Millioner hästkrafter: | |||
| totala: | tillgodogjorda: | ||
| Sverige | 3.8 | 0.22 | |
| Norge | 4.8 | 0.22 | |
| Finland | 0.9 | 0.06 | |
Elektrokemiska m. fl. fabrikationer
Det har talats och talas fortfarande mycket om, att vårt lands vattenkraft bör utnyttjas bl. a. för elektrokemisk industri. På 1890-talet gjordes ock en ansats i denna riktning, då ett par klorat-och ett par karbidfabriker samt en alkali-och klorkalkfabrik anlades. Men man torde nu kunna säga, att för ingen af dessa ha de då hysta förhoppningarne blifvit uppfyllda. Chefen för vårt lands enda elektrolytiska alkali-och klorkalkfabrik skref 1901 uti T. T. K. 140: »... Sveriges öfverlägsenhet gent emot andra länder med afseende på billig drifkraft ansågs hittills nästan som ett axiom, men kan numer anses som en saga blott och detta till följd af de betydande framsteg, som kraftgastekniken gjort de senaste åren...» Densamme visade ock med kalkyl, att en elektrolytisk fabrik vid Liverpool skulle arbeta fördelaktigare än en dylik vid lämpligaste vattenfall i Sverige.
Uti Journal of the Soc. of chem. Industry 1907: 290 har Howles räknat ut, att framställningskostnaderna för 1,000 kg. salpetersyreanhydrid, genom elektrisk förbränning af luftkväfve, vid olika kraftkällor ställer sig på följande sätt:
| Ånga | £ 10.0.0 |
| Vattenkraft | » 6.13.4 |
| Generatorgas enl. Mond | » 6.3.0 |
| Masugnsgas | » 2.15.0 |
Det är ju klart att dessa siffror alldeles icke kunna vara allmängiltiga. I Tyskland ställer sig ofta ångkraften 5 gånger och i Schweiz ända till 10 gånger dyrare än vattenkraften, där sådan finnes.
För att ge en antydning om de betydliga värden, som masugnsgasen representerar, har man räknat ut, att om Niagaras 10 millioner hästkrafter utnyttjades, så skulle man erhålla endast tre gånger så stor effekt, som den, hvilken går bort med afloppsgaserna från Förenta staternas masugnar.
Uti ångkraftkostnaden här ofvan har Howles antagligen räknat ångan tillgodogjord i kondensångmaskin, men detta är icke bästa sättet för ångans utnyttjande. Uti kemiska fabriker förbrukas vanligen stora mängder värme för afdunstning (koncentration), uppvärmning, destillation, torkning etc. och för sådant ändamål användes mestadels ånga af lågt tryck. Här kan man nu erhålla, mycket billig kraft genom att uppställa en ångmaskin, konstruerad att arbeta med ett ångtryck af t. ex. 8 atmosfärer, och som aflämnar ångan med t. ex. 2 atmosfärers tryck. Denna afloppsånga användes då för afdunstningen etc. På detta sätt kommer allt det värme till nytta, som eljes uti en ångmaskins kondensorer med ringa vinst af kraft förspilles, och kraftkostnaden kan täfla t. o. m. med den vid masugnsgas.
En fabrik, som elektrolytiskt sönderdelar alkaliklorid och af den erhållna luten tillverkar kaustikt alkali i fast form, kan på detta sätt kombinera kraftalstring och afdunstning. Principen kan för öfrigt komma till användning i en mängd fall, då en fabrikation, som behöfver kraft, förbindes med en, som behöfver ånga för afdunstning etc.
Den elektrokemiska industrien, som nödvändigt fordrar billig kraft, behöfver alltså ingalunda med nödvändighet söka sig till de vattenfallsrika länderna.39
Vid elektrokemisk produktion lämnar en hästkraft pr år ungefär följande mängder af de olika produkterna:
| 16 ton | koppar | |
| 1,6 » | kaust. natron 70 % eller 1,8 ton kaust. kali 80 % | samtidigt |
| 3,5 » | klorkalk | |
| 0,5 » | kaliumklorat | |
| 1,0 » | kalciumkarbid | |
| 0,6 » | karborund | |
| 0,33 » | kväfve i form af kalkkväfve med c:a 16 % N40 | |
| 0,12 » | kväfve i form af kalksalpeter med c:a 13 % N41 | |
Elektrolytisk raffinering af koppar är allmänt införd, och Förenta staterna stå på detta område främst, men elektrokemien i öfrigt torde eljes stå högst i Frankrike. Af klorkalk tillverkas numera öfver hälften elektrolytiskt och nästan allt klorat. Den sistnämnda tillverkningen lärer i utlandet först genom konvention uppnått rentabilitet.42 Kalciumkarbid-fabrikerna uppstodo på 1890-talet i sådan mängd, att afsättning för den nya artikeln icke kunde i samma mån skaffas, utan följden blef öfverproduktion, åtföljd af ett oerhördt prisfall. Denna kris är nu öfver, bolagen ha rekonstruerats och ett lugnare skede har inträdt.
Oaktadt nu vårt land alltså icke har några alldeles särskilda förutsättningar för elektrolytisk produktion, emedan monteringen af vattenfallen alltid blir en dyrbar sak, så bör dock en sådan fabrikation, som alkali och klorprodukter i tillräcklig skala, på lämplig plats och tullskyddad ha god utsikt till framgång. En kombination med klorkonsumerande tillverkningar är nödvändig, ty under det att alkalit i nästan obegränsad mängd kan afsättas, är kloren svår att bli af med. Ganz & C:o föreslå att kombinera alkalielektrolys med metallextraktion43 Bland många andra förslag till klorens användande är äfven det att i städerna bespruta gatorna med någon svag klorlösning. Alla, som ha användning för stora mängder klor eller klorprodukter, böra ha största intresse af uppkomsten af elektrolytisk alkali-industri. Komme sådan i stor skala till stånd, så skulle priset på klor och klorprodukter, hvilket på grund af fraktkostnader står rätt högt här i landet, betydligt reduceras och det lägre priset skulle möjliggöra användning för nya ändamål. I detta sammanhang må nämnas, att aktiviteten hos elektrolytisk klor befunnits större än hos den på gamla sättet framställda.44 Nya användningar för klor och klorprodukter är sålunda alkalielektrolysens lösen. Biprodukten väte torde heller icke böra förbises.45
För kalciumkarbid håller en ny och storartad användning på att arbeta sig fram, nämligen för tillverkning af kalkkväfve. Under de senaste åren ha en del kemister världen rundt intensivt arbetat på att kemiskt binda och nyttiggöra luftens kväfve, och nästan samtidigt på skilda håll har problemet på olika sätt blifvit löst, nämligen af tysken Frank och af norskarne Birkeland och Eyde. Frank befriar kväfvet från syret och låter det absorberas af kalciumkarbid;46 Birkeland och Eyde förbränna kväfvet med syret uti en elektrisk ljusbåge till kväfveoxider, som sedan förarbetas till salpetersyra och kalksalpeter.47 Både kalkkväfve och kalksalpeter finnas sedan ett par år i marknaden och flera fabriker därför äro under uppförande.48 Äfven i Sverige (Månsbo) har nu en mindre försöksanläggning för kalkkväfve kommit i gång.49 Franks metod synes tills dato ha vunnit något större terräng. Båda produkterna kunna direkt ersätta chilesalpetern eller ammoniumsulfatet såsom gödslingsämnen, och kalkkväfvet har redan vunnit sådan användning.50
Sverige importerade 1906 (via Hamburg) icke mindre än 27 tusen ton chilesalpeter med ett värde af nära 5 millioner kronor. Denna import har under de senaste åren ökats med 3 à 4 tusen ton pr år. Det är landtbruket, som konsumerar dessa kolossala kvantiteter.
Genom framställning af kalkkväfve eller kalksalpeter skulle dessa millioner kvarhållas i landet, och det är sålunda mödan värdt att undersöka rentabiliteten för anläggningar i denna riktning. Kraften får emellertid icke kosta mer än cirka 10 kronor pr hästkraft och år, och då blir frågan den, om de omonterade vattenfallen ens kunna komma i fråga, eller om icke andra fabrikationer, som förmå betala ett högre pris, böra föredragas.51
Alltför länge torde dock icke denna fråga behöfva öfvervägas, ty en kväfveindustri skulle i dubbel mån ge bröd åt nya skaror innebyggare i vårt land, i det att först de uti denna industri direkt sysselsatta finge sin bärgning, och sedan i det att produkten använd i landtbruket medförde betydligt ökade skördar.
Är vattenfallets monteringskostnad väl en gång afskrifven, så synes kväfveindustriens rentabilitet gifven. I vårt grannland äro för närvarande stora vattenfall under montering både för kalksalpeter och kalkkväfve, och man låter där utländskt kapital »bryta väg».
Allt emellanåt uppdyka »börsrykten» om nya, stora salpeterlager i Chile och annorstädes, och det är ju icke alldeles uteslutet, att salpeterpriset kan komma att falla, men oförmodade prisfall kunna förekomma i hvilken industri som helst. Att de nu kända salpeterlagren om några decennier äro slut, torde få anses som ganska sannolikt. Af fruktan för de nya konkurrenterna och för att afkyla intresset för luftkväfvets bindande har Chiles regering förklarat, att salpeterlagren där räcka ännu c:a 400 år. Geologerna säga emellertid högst 30 år.52
Det är på grund häraf tydligen endast en tidsfråga, när kväfvehaltiga gödslingsämnen på annat sätt måste anskaffas för vårt land. Månne icke därför statsmakterna redan nu böra ägna denna sak nödig uppmärksamhet? En fråga som då genast framställer sig är: skall chilesalpeter i den nya tulltariffen fortfarande lämnas tullfri? Landtbruket, som skaffar oss bröd, bör ju i möjligaste mån understödjas, men månne icke detta bäst sker, just om man sörjer för, att landtbrukaren kan inom landet fylla sitt behof af kväfvehaltigt gödslingsämne? Och för att snabbare komma därhän, synes en måttlig tull på chilesalpeter kunna i sin mån bidraga. Tullen torde icke böra sättas högre än fluktuationen i priset på salpetern under t. ex. de senaste fem åren. Priset har under denna tid stigit och denna stegring synas landtbrukarna utan någon som helst svårighet ha burit, eftersom importen samtidigt ökats. Skulle mot förmodan en sådan tull bli på minsta vis betungande, så skola landtbrukarne helt visst söka att täcka sitt kväfvebehof på annat sätt. Om då detta blefve genom ett bättre tillvaratagande af den flytande spillningen från ladugårdarne, så hade man med tullen rent af »slagit två flugor i en smäll».
För endast några decennier sedan tillverkades ju salpeter i vårt land för krutbruken etc. just af dylik spillning. I följd af det stegrade priset på chilesalpeter och inför utsikten af lagrens snara utsinande, har i Frankrike på sista tiden det förslaget framkommit att med nutidens större resurser på bakteriologiens område återupptaga den gamla metoden med »salpeterlador». Därtill torde det dock icke komma, sedan de elektrokemiska metoderna visat sig genomförbara i praktiken och sedan landtbrukarne så småningom och sent omsider börjat inse, huru dumt det är att sända millioner till utlandet för en vara, som de till en del redan ha, fast de låta den rinna bort.
Äfven andra kväfvehaltiga gödslingsämnen och isynnerhet svafvelsyrad ammoniak böra samtidigt beläggas med en tull motsvarande salpeterns. Den svafvelsyrade ammoniaken synes hittills icke fått någon större användning i vårt lands jordbruk, fastän den är lika värdefull för grödan, som salpetern. Produktionen torde komma att stegras, då koksjärn tydligen snart i allt större skala kommer att tillverkas inom landet.
Svafvelsyrad ammoniak kan, utom vid gasverk och koksverk, äfven erhållas vid generering af bränsle- och kraft-gas af stenkol, eller då stenkol såsom sådana användas direkt i masugnen. Mängden varierar mellan 5 och 30 kg. pr ton stenkol, beroende af kolsort och förfarande. Vårt land importerar årligen mellan 3 och 4 millioner ton stenkol, men de verk äro icke många, som på ett ställe elda upp så mycket kol, att en ammoniakanläggning kan löna sig. Minimikvantiteten anses nämligen vara 40 ton kol pr dygn.53
Om gödslingsvärdet stode i direkt proportion till kväfvehalten, så skulle 80 kg. ammoniumsulfat med 20 % N, = 24.3 % NH3, motsvara 100 kg. chilesalpeter med 16 % N. I själfva verket anses dock ammoniakkväfvet ha något litet högre värde, emedan det icke fullt så lätt lakas ur jorden af regn.
Tanken på att chilesalpetern kanske icke räcker så länge, har ledt Ostwald till utarbetandet af en metod för ammoniaks öfverförande till salpetersyra. Denna metod har redan kommit till praktisk användning i Tyskland, så att man där i krigsfall nu kan göra sig oberoende af salpetertillförseln utifrån.54
Om salpetersyra (t. ex. Birkeland-Eydes) användes i stället för svafvelsyra till att mätta ammoniaken vid stenkolsdestillation, så håller det därvid vunna nitratet cirka 35 % kväfve. Ur en vattenlösning af kalkkväfve (kalciumcyanamid) erhålles dicyandiamid med en kväfvehalt af ända till 66 %. Den hufvudsakliga källan för cyanföreningar var tills slutet af 90-talet gasreningsmassan från gasverken, men då började man af metalliskt natrium och ammoniak framställa cyannatrium. Detta säljes nu till c:a ⅓ af förutvarande priset å cyankalium, Kalciumcyanamiden torde nu komma att bli det viktigaste råmaterialet för cyanföreningarne.55 Äfven framställes mycket cyanid medelst torrdestillation af melassdrank.56
Användningen af kaiciamkarbid för belysningsändamål synes gå stadigt framåt och allmänheten lär sig så småningom den enkla skötseln af acetylengasverken. Men oaktadt både denna och den elektriska belysningen vinna terräng, så minskas icke fotogenimporten, utan tvärtom. Till någon del har väl detta sin grund uti fotogenens ökade användning för motordrift. Åren 1875-79 förbrukades i Sverige 2.4 liter pr invånare, men 1906-07 icke mindre än 20.9 liter. År 1902 infördes för c:a 10 och 1906 för ca 13 mill. kr. lysoljor. Fotogenlampan har tydligen tyvärr bland de bredare lagren ännu icke fått någon allvarlig konkurrent. Att karbiden icke kommit till användning i hemmen beror väl i första rummet på, att den innehåller föroreningar, som göra den däraf utvecklade och ofullständigt renade acetylenen och dess förbränningsprodukter skadliga att inandas. Då mindre städer och andra samhällen förses med acetylen för belysning (uppvärmning och kraftalstring), ja, äfven då ett särskildt hus förses med sitt acetylengasverk, så kan reningsproceduren naturligtvis gestaltas betydligt effektivare, än då gasen utvecklas i själfva lampan.
En elektrokemisk tillverkning, som nyligen kommit i gång vid Skebäck i Örebro län, är syrgas och vätgas. Dessa produkter föras komprimerade i stålcylindrar i marknaden. Utom den gamla användningen för knallgasbläster, för blylödning, laboratorieändamål etc., har på senare tid tillkommit svetsning af järn medelst acetylen och syrgas. Vidare har syrgasen funnit användning för bearbetning af järn och andra metaller. Önskas t. ex. ett hål genom en järnplatta, så riktas en syrgasstråle mot det förut upphettade stället, då hålet uppstår genom järnets förbränning. Syrgasen användes äfven såsom bläster vid störingar i masugnen i följd af kallgång etc.57
Om syret kunde framställas till en bråkdel af det pris, det nu betingar, så skulle det medföra en stor fördel att ständigt blåsa masugnen med syre i stället för med luft, i det man då sluppe upphetta den stora barlasten af kväfve. Det är icke allenast i själfva masugnen, som kväfvet på detta sätt stjäl värme, utan äfven då masugnsgasen sedermera användes såsom bränsle. Samma fördel finge man ock genom att använda syre i stället för luft vid gasgenerering eller i allmänhet vid hvarje värmealstring medelst förbränning. Inseende den stora betydelsen häraf ha flera uppfinnare sysslat med syrets isolering ur luften eller med luftens anrikning på syre genom centrifugering eller diffusion, men hittills utan framgång.58
Syrgas erhålles äfven vid fraktionerad destillation af flytande luft eller vid luftens fraktionerade kondensation.59 Då syrefritt kväfve enligt denna metod framställes för fabrikation af kalkkväfve, så fås syre såsom biprodukt, men metoden är ganska kostsam. Vid spaning efter billigt kväfve har kalkkväfvets uppfinnare bland annat pröfvat inverkan af s. k. vattengas, en blandning af kväfve, väte och koloxid, på upphettad karbid. Härvid absorberas först koloxidens syre under åtskiljande af kol såsom grafit. Ledes därpå den återstående gasblandningen öfver ytterligare mängder karbid, så absorberas kväfvet, så att slutligen endast vätet återstår. I förbindelse med fabrikationer, som ha användning för väte och grafit, kan denna metod, möjligen bli af värde. Mer eller mindre syrefritt kväfve erhålles för öfrigt vid flera kemiska fabrikationer.60
Bland elektrolytiska och elektrotermiska fabrikationer finner man i utlandet vidare: natrium, kalcium, magnesium, baryt, brom, natriumperoxid, persulfat, permanganat, hydrosulfit, vätesuperoxid, grafit, siloxikon (ungefär Si2C2O; eldfast samt syr-och alkalifast), karborundum (SiC; ersätter smergel), monox (SiO), fosfor, kolsvafla, kolklorid m. fl.
Kalciumhydrid, CaH2 (hydrolit), erhålles genom upphettning af kalcium i vätgasström. Den sönderdelas med vatten under utveckling af 1,000 liter väte pr kg.
Elektrolytisk reduktion och oxidation användes rätt ofta inom den organisk-kemiska industrien. Elektrolytisk blekning af textilvaror, cellulosa, papper etc., har vunnit ganska stor utbredning. Äfven i Sverige blekes cellulosa på detta sätt. Ozon har funnit användning för rening af vatten i stor skala.61
Bland rent elektrometallurgiska fabrikationer är aluminium-tillverkningen redan gammal och stadgad. Råmaterialet är aluminiumoxid, som tillverkas af möjligast kiselsyrefri bauxit medelst glödgning med soda, utfällning ur aluminatlösningen med kolsyra, affiltrering och kalcinering. Flera tyska kemiska fabriker tillverka af bauxit från södra Frankrike aluminiumhydrat och af detta aluminiumoxid (eller ock aluminiumsulfat) efter denna metod.62 En fabrik i Schlesien exporterade för några år sedan så framställd Al2O3 t. o. m. till franska aluminiumfabriker.63 Enligt en metod af Bayer sönderdelas aluminatet icke med kolsyra, utan medelst lösningens häftiga omrörande under ett par dagar i närvaro af utfälldt aluminiumhydrat. Den därvid erhållna lösningen af kaustikt natron koncentreras och användes för uppslutning af nya mängder bauxit under tryck på våta vägen.64 Denna metod synes dock tills dato icke fått någon större utbredning. Peniakoff har föreslagit att kombinera lerjords-och sodatiilverkningarne genom glödgning af bauxit med natriumsulfat och svafvelkis. Den härmed erhållna och outspädda svafvelsyrligheten skulle komma till användning vid produktion af natriumsulfat (ev. enl. Hargreaves metod) och af aluminatet skulle soda erhållas.65 Rentabiliteten af denna metod är heller icke ännu konstaterad.66 Exportvärdet på aluminium angafs i Schweiz för 1905 till Frcs 325 och 1906 till Frcs 407 pr 100 kg, The British Aluminium Co i London har för afsikt att 1908 fördubbla sin produktion. Aluminium Co of Amerika har under de senaste 2 åren nära fördubblat sin produktion.67
En af de äldsta aluminiumproducenterna, Aluminium-Industrie A. G. Neuhausen (Schweiz), har under de senaste åren stadigt ökat sin utdelning, hvilken 1906 utgjorde 26 %. Bolagets aktiekapital, 16 millioner Frcs, lär nyligen ha ökats med 10 millioner för upptagande af elektrisk ståltillverkning.
Vid sådan ståltillverkning sammansmältes uti elektrisk ugn af Kjellins eller Heroults system tackjärn och smidesjärn (järnskrot). Ugnar enligt båda systemen arbeta flerstädes i utlandet och äfven på ett par ställen i Sverige.
För verklig järnframställning af malm på elektrisk väg är intresset för närvarande stort. I vårt land pågå försök vid Domnarfvet.68 Enligt i Canada uti Heroults ugn utförda försök skall pr elektrisk hästkraft och år kunna tillverkas 3 à 4 ton tackjärn under inbesparing af ungefär halfva den kolmängd, som åtgår vid den vanliga masugnsprocessen. I stället för cirka 1,000 kg. kol pr ton i masugnen produceradt tackjärn skulle i den elektriska ugnen sålunda åtgå endast cirka 500 kg. kol, såsom erforderliga för reduktionen (teoretiska åtgången för malmens reduktion är ungefär 315 kg. kol pr ton tackjärn). Pr hästkraft och år skulle sålunda sparas c:a 1,500 kg. träkol, värda kr. 32 (efter kr. 6 pr läst, = 2 m3, eller cirka kr. 21.50 pr ton). Om det skulle visa sig, att alla kostnader i öfrigt icke bli högre än vid masugnsdrift, så skulle den nya metoden vid ofvan antagna kolpris alltså kunna betala intill kr. 32 pr år för hästkraften, ett pris, som är väsentligt högre än det (cirka kr. 10), som t. ex. kalksalpetertillverkningen för närvarande anses kunna betala. Försök att med gas reducera malmen utföras för närvarande i Sverige.
Kiseljärn (ferrosilicium) tillverkas inom landet och exporteras. I utlandet tillverkas äfven järnlegeringar med krom, molybden, vanadin, volfram m. fl., hvilka alla finna användning vid tillverkning af specialstål. 69
För tillverkning af zink och bly i elektrisk ugn har de Laval utarbetat metoder och apparater, hvilka äro under profning.
På en del håll i utlandet börja städernas elektricitetsverk och äfven andra centraler för alstring och distribuering af elektrisk energi att söka användning för sin reservenergi för elektrokemiska ändamål. Det är rätt väl möjligt, att en eller annan sådan fabrikation kan bli rentabel äfven vid den periodiska drift, som väl städse blir en följd af en sådan kombination.
Uti »elektricitetens tidehvarf» skall elektriciteten »allting bestyra», men det torde vara skäl att här icke bara följa med strömmen, utan noga pröfva både grunden, materialet och — byggmästaren innan man bygger. Hvarje kemisk omsättning är ju i själfva verket endast en temperaturfråga, och reaktionstemperaturen kan stundom medelst en kontaktsubstans betydligt nedsättas. Man har därför allt skäl att öfverväga, huruvida det icke i många fall kan vara fördelaktigare att direkt använda den primära energiformen, värmet, i stället för den därur med betydliga kostnader transformerade elektriciteten.
Vid diskussion af denna fråga har bl. a. blifvit påpekadt, att en tysk fabrik, hvilken sedan bortåt 30 år tillverkar natriumsulfat enligt Hargreaves kontaktmetod och klorkalk enligt Deacons kontaktmetod, allt fortfarande ger aktieägarne utdelningar, som öfverträffa de elektrokemiska fabrikernas. Detta bevisar visserligen i själfva verket ingenting, ty fabriken i fråga tillverkar äfven andra produkter, men saken torde förtjäna omnämnas.
Frågan, tränger sig särskildt fram vid tanke på luftkväfvets bindande, och förslag till kontaktmetoder för detta ändamål saknas icke.70
Kontaktmetoderna för tillverkning af svafvelsyra med platinerad asbest eller med järnoxid (eller bådadera) såsom kontaktsubstans, hvilka i utlandet redan vunnit stor användning, den senare isynnerhet i Amerika,71 ha i Sverige ännu icke blifvit tillämpade. Detta beror möjligen därpå, att behofvet af högkoncentrerad syra eller af anhydrid och rykande syra här ännu är jämförelsevis litet. Den för superfosfatfabrikerna nödiga syran torde blykammarmetoden med de senare årens förbättringar ännu lämna billigare.
Enligt en af R. Frank gjord iakttagelse öfvergår svafvelsyrlighet i blandning med ett öfverskott af syre under ett tryck af öfver 100 atmosfärer kvantitativt till svafvelsyreanhydrid utan kontaktsubstans.72 Det är ju möjligt, att detta förfarande i en framtid kan få betydelse, sedan för praktiken lämpliga apparater hunnit konstrueras.
Vid svafvelsyrefabriker, som arbeta enligt blykammarmetoden, kan det helt visst, om de ha tillgång på billig kraft, löna sig att tillverka de nödiga kväfveoxiderna af luft enligt Birkeland-Eydes metod.
← Back to Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige