Aminas Dröm
På gräsets bädd, under ett tak af löfrika grenar, lutade tvenne unga qvinnor sina hufvuden tillsamman i förtroligt samspråk, och den tillernade slummern glömdes. “Ja”, sade den ena i det hon reste sig upp halft sittande, “kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på hvad jag för honom känner. Hvad mer om så är? Må vara, att han är bunden, hvad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka, kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke göra för att kunna gifva någon trefnad åt hans ödsliga lif! Ack, huru många gånger har jag icke, som en vän, visat honom, att hon icke är honom värd! Huru har jag icke med ångest vakat öfver henne, som en mor vakar öfver sitt mot förderfvet hastande barn, och med blödande hjerta, med deltagande vänskap visat honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han ägde rätt att fordra!”
“O Gud, Amina”, afbröt henne den andra unga qvinnan, “talar du sanning, är det möjligt? Då är det ju du, som varit ormen i deras paradis”.
“Jag”, svarade åter Amina, “jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje, någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje”.
“Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så. Låt oss hellre sofva”.
“Äfven du förstår icke att älska”, sade halft bittert Amina, “jag trodde det dock”.
Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gången af sina tankar, hvilka småningom öfvergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en engel, som sade: “Jag är bönens engel, den som frambär inför Guds thron hvarje i hjertat buren önskan. Hvad är din bön?”
“Jag ville vara en engel som du”, svarade Amina, “för att rätt kunna vara min älskade en ersättning för bristerna hos den, som borde vara honom allt”.
“Besinna dig ett ögonblick”, sade bönens engel, “tror du, att du som engel ännu skall hysa samma önskan?”
“Ja, ja”, svarade Amina, “just då mest, när min förmåga och min vilja skola stämma öfverens?”
Och Aminas bön hördes, och hon kände huru hennes väsende skärades till ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande sväfvade hon nu till den älskades hem.
Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade: “Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans ingripande deri”.
Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes hjertan, och tusende små brustna band återknötos.
Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma, och en tår rullade långsamt ur ögat.
Missionären.
“Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack — jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka utföra mitt beslut”.
“Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!”
“Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt och sannt”.
“Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt, bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du skall glömma dessa underliga fantasier”.
“Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land, och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka! Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: “nog är det lätt för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni säger”. Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro med dina gerningar”.
“Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der”.
“Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd, så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets bruk”.
“Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O, min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de, som vinna äran af en lysande död!”
“Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja, om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt”.
Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i verket.
Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik. Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade plöjt dessa fåror?
Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: “O min Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö? O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara”.
“Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner. Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann lätt arbete att göra slut”.
I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp och grep med vildhet i läkarens arm: “Doktor, doktor, ni måste rädda honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla honom”.
“Min fru, menniskohjelp kan här intet”.
“Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig, denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden, för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande, mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder, som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor, kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger”.
Doktorn steg tillbaka. “Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i Guds råd!”
“En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan göra”.
“Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön, om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste”.
Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man, Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade läkaren: “Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: “”Qvinna, du har mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var förfeladt!””
Kamtschadalens Hustru.
Eitel är rik. Han bor i hus af träd. Gästabud firas. Björnköttet kokas. De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med krokig rygg och böjda knän, härma de björnens tassande gång och oviga famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motstå ej längre frestelsen, äfven de förena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan blir qväfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.
Björnköttet är kokadt. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerne. Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens hufvud. Han smeker det, han talar till det med vänliga ord: “Du vackre, du skogens gyllne bär! Se huru väl vi hålla dig! Gå, säg åt dina kamrater, dina slägtingar huru vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet af våra jurter. Bed dem gerna lemna sig i våra händer. Tro alldrig att det äro vi som dödat dig. Ånej, Kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar. Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hålla på att inrota sig hos oss och blifva oss öfvermäktige, det äro de som döda björnen. Till dem skall du icke gå vänligt. Det äro de, som tvinga oss att döda dig. De vilja hafva ditt skinn”.
Hvarföre sitter den unge Reka så alfvarlig. Hvarföre synes han ej höra på hvad Eitel sjunger. Hvad söker Rekas blick? Söker den ett mål för skottet? Nej då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan, hvars drägt siras af filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt prydd. Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö.
Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. “Husbonde, jag är här för att tjena dig”.
Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa henne med kläder, att blott hennes anlete synes. “Stå på dig, Amulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga”.
Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drifvan lade sig åter. Ännu tjenade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott en fingerspets syntes undan kläderna, stodo qvinnorna vakt. Ville då Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar att klösa honom.
För Rekas spjut faller björnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals. Eitel glädjes öfver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog för att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon orkar bära bränsle och vatten, utan att snart förtröttas. Hon förstår att hitta skogsråttans bo, och att derur hemta rötter för vintern. Hvarföre skulle väl Eitel gifva henne åt en fremmande man, utan tillräcklig ersättning? Har du inöfvat en god hund att draga slädan raskt, icke skänker du den åt en fremling.
Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Släden står förespänd med fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon hittat vid stranden. De gläffsa argt, men tystna när de bli varse den unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock spaka mot Amulamela.
Glädtigt hoppar hon opp i slädan, hundarne rycka sig löst, hon hinner ej ens fatta styrkäppen, innan de störta utför branten och inom ett ögonblick ligger slädan upp och nedvänd och flickans hufvud slaget emot en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han öppnar knäppet på hennes pels, lägger sin arm kring hennes hals och bär in den afsvimmade.
Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.
Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt vatten och land, och åter har drifvan smultit. Barnet hvilar på Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: “sof sött, sof godt. Väl sitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen i aftonglöd. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondag, och barnet får leka i gräset”.
Reka tar sitt spjut från väggen och säger: “Tummes dotter är fager”.
“Hon är så”, svarade Amulamela.
“Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hafva dock gjort så” sade Reka likasom vid sig sjelf.
Amulamela fortfar att sjunga för barnet: “Men kommer ej Balakitg hem till qväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag, och regnet faller i skurar stridt, då Savinas tårar falla på jord”.
En lång stund stod Reka tyst, och vägde spjutet i handen. Slutligen sade han: “Jag vill tjena för Shachi, Tummes dotter”.
Amulamelas kind blef hvit som nyfallen snö. Hon sade intet.
“I morgon går jag dit”.
Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt färglösare blef hennes blekhet. Hennes öga syntes slocknat.
Reka gick. Han återkom när solen sjönk i hafvet och Savinas rosor lyste på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt allt ännu orörlig qvar på samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och vatten, och göra sina sysslor för qvällen.
Det blef morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort. Amulamela gick fram till honom. “Reka, haf tack. Du har varit god emot mig, mer än någon man varit mot sin qvinna. Du har icke föraktat mig, ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjensten. Du är god, Reka, tack. Så lycklig som jag har ännu ingen qvinna varit”.
Reka gick.
Icke många gånger hade månan vexlat sitt sken, då syntes Amulamela nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle.
“Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera”.
Reka högg några hugg tätt efter hvarandra i det redan klufna trädet. Efter en stund sade Amulamela: “Din tjenstetid blir lång. Shachi är skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjena länge. Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke”.
Ännu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med Shachi. Fodrade Tumme icke längre tids tjenst för sin dotter? Var hon så föga värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjenst, ty han hade tjenats af tvenne. Amulamela hade jemte Reka tjenat för Shachi.
Odalisken.
Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria grupper kransar af gula azaléer, lilasfärgade alprosor och röda geranier. Icke gängliga, som fönstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa fritt, derföre blomstra de rikt och skönt.
Hvarföre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot sin mäktige fiende, mot örnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men han leker krig. De tappre, de stolte unge männen, de jaga lika blixten på sina snabba fålar. Hör huru svärden flyga med klang emot hvarandra. Leken blir ifrigare, der kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel öfver den långulliga mössan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den, han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära båda kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar, eller var det män på eldiga hästar som ilade bort — allt är tomt.
Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda. Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar lossas skotten, men Tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i liflig lek och hästarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som hästarne, kämpa nu männen till fots mot hvarandra och förfölja hvarandra.
Hvarföre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva, de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja lefva, de vilja dö för sitt fädernesland.
Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, hvem bor derinne?
Midt på hyddans golf står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett blixten halfdold af molnets slöja? Den är matt mot elden, som döljes af de djupa svarta fransarna, som skugga Valis öga.
“Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig af dessa vilda ljud. Se huru inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller kanske vill min dufva äta en smula? Se här, du borde visst ha det finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att ge dig. Smaka nu ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!”
“Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?”
“Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans”.
Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: “Moder, säg mig, är då allt detta en så stor lycka?”
Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. “Vali, mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas der — och du, du behöfver, redan här i vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten”.
“Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva. Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar”.
“Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig tänka på annat, än att vara vacker”.
Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri. Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga öfver sjön.
Fartyget är lastadt med rosor.
Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan bladen.
Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans egendom, som hotas af undergång.
Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn, hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar öfver vågen.
Derföre måste de sköna rosorna utsättas för svarta hafvets vinterstormar — om många förgås betalas de öfriga desto bättre. Hvad mer om de alla måste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det lif man från barndomen lärt dem att anse för en qvinnas högsta lycka.
Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes åter af vågorna, det dyker åter opp, det synes klarare, ehuru ännu omsvept af vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen. Våg på våg slår öfver däcket. Den aflägsne kryssarn kämpar lik en sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i vildt kapplopp. Allt närmare Kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljes färgerna på flaggan som svajar på dess topp, redan synes kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim, renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser oqvädins ord öfver skepparn och matroserne, han hädar och förbannar.
Men närmare, allt närmare synes förföljarn.
Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt springer han opp. “Djefvul, du skall åtminstone ej vinna på min undergång”. Han går ned i rummet der de unga tärnorna bäfvande slutit sig tillsamman, utan att rätt veta hvad som föregår.
“Sköna tärnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som väntar eder i Stambul. Hafven i hört sagorna ur tusen och en natt, hafven J hört omtalas det herrliga lif den sköna förer i en mäktig mans harem? Ett lif som är en väfnad af nöjen, af dans, af smycken och juveler. Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor fläkta svalka öfver hennes kind. Vill hon glädjas: de herrligaste danser uppföras på hennes vink. Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, perlor och juveler hopas ikring henne, och indiens utsöktaste dofter stå henne till tjenst. I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars hennafärgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig för henne, om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med skönhetens allmakt herrskar hon öfver sin omgifning och den stolte pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slaf. Se till sådan herrlighet har jag velat föra eder, veten J detta?”
På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man för österlandets dotter målat en bländande bild af qvinnans lif i det präktiga Stambul. Endast Vali nedslog ögat och drog en djup suck.
“Välan” fortfor Ibrahim, “arma tärnor, ljufva blommor från de vilda bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trädgårdar, följen mig”.
Uppå däcket hastade Ibrahim, följd af tärnornas hela skara. “Der se! Veten J hvad detta fartyg är, se huru det redan nalkas nära. Det är en rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men J hafven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. J veten att moscoviternes kryssare passa på, för att uppsnappa de tärnor, som föras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola afslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället för att bli herrskarinnor hos mäktiga paschar, skolen J lemnas till slafvinnor åt svarta, orena kossacker. I stället för dans och musik skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i våld åt vilda horder. Edra mödrar skola förbanna sina grå hår”.
Skälfvande af ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i hortensians kronor.
Nu ljöd från briggen ett skott, kulan hven och nedstörtade kaikens segel från splittrad mast.
En storm af eder ljöd från Ibrahims läppar. “Välan, Tscherkessiens och Georgiens tärnor, tappre, frie krigares systrar och döttrar, — viljen J blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre dö”.
Bäfvande, med bleka läppar, hviskade de unga: “hellre dö!”
Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slöja och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara hennes blick.
“Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i döden”. Vali vände sitt anlete mot öster.
Ännu en kula från briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned på sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stöten af fartyget som uppdref mjellhvitt skum, var det vågen som brusade öfver däcket? Lätta drägter fladdra, en tätt sluten krans af rosor, gungar ett ögonblick på vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bäfvan ljuder, och vågorna sluka Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.
Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle utsättes och bemannas i ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot storm och våg. Jullen välter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik af en hvit drägt synes nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den brusande vågen och når slutligen jullen, hvars kant äfven han med ena handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårdt fast det hvita tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla sig vid båtkanten. Men räddarne äro nära. Från briggen har en större båt hunnit utsättas, och innan kort äro alla der ombord, jullens tre män och en afsvimmad flicka.
Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemödar sig att återkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvän, den fångne ynglingen från fjerran land? Han har redan igenkänt den han frälsat ur djupets graf, och snart helsar äfven hennes öga sin räddare.
Stormen lugnas, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar ännu briggen på hafvet. Ändteligen skall den återgå till hamn, men åter resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det ogästvänliga hafvet sin vildhet, och ett redlöst vrak kastas slutligen briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.
Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets folk. I Ibrahims våld återlemnas hans egendom, hans slafvinna.
Dörrarna stå öppna till slafbazarens rum. Utan slöjor sitta qvinnorna, ty köparne gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du dessa Abyssinska qvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men mildt se de på de kringvandrande köparne. De gråta icke, de tala icke, blott blicken talar om sorg.
Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med bländande hvita tänder. Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de hvita qvinnorna. De äro ock mindre dyrköpta.
Denna stolta, svartögda qvinna med sitt barn, som hon med förtviflan i blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes man har hitsändt henne till straff. Han befallte henne i går att knäböjande räcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall derföre lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt lif.
Nu inträder en ståtlig man. Hans pels utvisar hög rang. Säljarene buga vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn skakar blott på hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter det andra. Säljarne omgifva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de öppna andra dörrar som förut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.
En båt, förande sköna qvinnor från Gurien, hade lyckats smyga sig oupptäckt fram öfver hafvet. Det är dessa sköna tärnor, som sålunda visas. De äro prydda med lysande drägter, perlor och smycken. Stolta, likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!
Nu tränger sig en ny säljare fram. “Herre, vill du behaga att kasta en blick på den herrliga, som din tjenare har att sälja, så skall du ej längre finna dig missnöjd”. Han öppnar en dörr och visar triumferande den sköna.
Vali, hvarföre tyder din blick smärta, hvarföre darrar en tår i de långa ögonhåren, ser du ej huru hänförd den inkomne stirrar på dig.
“30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer. Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste af dem alla!”
“De äro dina”, svarade köparn.
“Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste qvinna inom Stambuls murar”.
“Allah, allah, en sådan qvinna är icke för en ringa man. Nej, jag behöfver en stege, att klifva upp till nådens solsken. Hon skall blifva min gåfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande sultaners sultan. Måtte hans skugga alldrig blifva mindre”.
På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouken stiga lätta rökmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar öfver hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke sofver.
En slaf inträder. “Herre, din slaf, franken som du lofvat förunna lyckan af att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd”.
Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte fremlingen med ett vänligt: “Måtte tiden vara lycklig”, i det han lade handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.
Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke glänste af juveler, blifvit bestänkt med rosenvatten och fått på sina knän utbredd en guldbroderad handduk, samt börjat dricka en kopp väl omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man förut vexlat några artigheter.
“Jag var i går gäst hos er ambassadör och såg huru ni sjelfva gjorde eder besvär att dansa, i stället för att låta edra qvinnor dansa för eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade qvinnor, så mycken fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rättrogen att åse. Hvilka ismenniskor J måtten vara, som tillåten edra qvinnor så visa sig för allas ögon. Jag talade med några af dem. Afundsvärda ären J i sanning. De äro sköna som Houris och visa som Mollahs! Sådana qvinnor vore angenäma att äga. Huru tråkiga äro icke våra qvinnor deremot! Sköna som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser”.
“Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda”, sade fremlingen, i det han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade théfatet. “Från slägte till slägte hemfallna åt slafveriet, utan undervisning, hvad kan ni väl vänta af dem? Ni kanske knappt låter edra fruntimmer lära sig läsa och skrifva?”
“Läsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat än ställa till intriger. Läsa och skrifva kärleksbref. Nej, vid profeten, kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga sin herre, det är hvad hon behöfver förstå. Och hvad talen J om slafveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sofva, kläda sig granna och besöka baden. Mannen måste sträfva och arbeta för att tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slaf, och icke de. Listiga äro de som ormar!”
“List är slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rätt”.
Paschans läkare anmältes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed Effendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men Paschan vinkade honom genast närmare och sade: “Muhammed Effendi, hör huru Franken talar! Sådant har jag ock förut hört af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro österlandets flickor. Gud är Gud, och Mahomet är hans profet. Godt är allt såsom det är”. Nu vände han sig åter till den fremmande och frågade: “Har ni icke hört omtalas den nya firmanen emot qvinnornas tilltagande sjelfsvåld? Behöflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin jasmak så att halfva kinden synes? Är ej den feredsche, hvari de insvepa sig, ofta af så smidigt tyg, att man nästan kan gissa om personen är ung eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina anständiga gula halfstöflor? Dessa och många andra dylika oskick äro nu sträng näpst underkastade”.
Den fremmande skakade lätt på hufvudet. “Ni värderade ju dock våra qvinnors högre själsförmåga. Unna äfven edra någon frihet. Låt dem blifva edra hustrur i stället för edra slafvinnor, och ni skall se dem bli menniskor i stället för bilder, som äga förmåga endast till list”.
Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: “Ack, visste ni huru dumma våra qvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må besegra oss, göra oss till slafvar, sönderslita oss, men qvinnorna frigifva vi alldrig”.
“Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss”, sade Paschan bifallande, i det han blåste röken ur pipan.
“Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en qvinnas frigifvande. Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget, och att er regering, på vår ambassadörs anfodran, befallte folkets frigifvande och egendomens återställande. En person har dock icke blifvit frigifven, en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en af hans höghet sultanens undersåter. Nåväl, vår minister önskade helst att ej vidare behöfva besvära höga Porten med denna sak. Slafvinnan säges vara köpt af ers excellens. Gif henne fri, köpesumman skall blifva eder återbetald”.
“Backalum, vi få väl se”, sade Paschan betänksamt, blåsande röken ur sin pipa. Efter en kort tystnad tillade han: “Gerna ville jag göra eder till viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan, för flere dagar sedan, sänd till hans höghet Sultanens harem, och emottagen af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt! Derifrån kan ni icke få henne”.
Den fremmande spände en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.
“Stackars gosse”, sade den fremmande vid sig sjelf. “Det sade jag honom genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion för en turkisk qvinna”.
Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande, och Paschan vände sig genast derefter till läkarn sägande: “Otrogne hund! Kommer Giaourn och begär en af paradisets houri’s; skapad blott för att förljufva en rättrogens lif”.
“Herre, men icke har du ju ännu bortsändt henne?” anmärkte Muhamed.
“Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa”.
Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. “Åh håh, herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali. Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen. Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem, och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. — Åh håh, en otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville köpa dig. Tvi sådan hund”.
Hastigt blef Vali uppmärksam. “Ville han köpa mig, säger du?” frågade hon ifrigt.
“Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det alltihop berättas af slafvarne derinne”.
Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra, mörka, svalla sjöns böljor.
“Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen, skall du ta den der vackra minen på dig”.
“I morgon, i morgon redan?”
“Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon”.
Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle hvila. “Han bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt, skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott för mannens nöje, hennes väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min fader, kan du ej höra din dotters rop — ack nej, min fader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. — Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!”
“Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon icke kasta bort den? Men ack — han skall icke bry sig om den fula. Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock — hvem vet — han söker henne ju; han skall icke älska den fula Vali, men han skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas deraf”.
Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.
“Fatme, mins du den der starka vätskan hvarmed du skurade messingsbeslagen der borta, och som brände sår på mitt finger, när en droppe föll derpå, så att du sade det jag för alltid skulle få ärr deraf. Kan du skaffa mig sådan?”
“Hvad skall Vali dermed?” frågade Fatme förvånad.
“Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den sådan. Men du får ej för någon omtala detta”.
“Herre, din sköna slafvinna är svart”, sade slafven som inträdde till Murad Pascha.
“Svart? — hvad pratar du, son af en hund?”
“Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall”. Här tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så tillade han: “Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas bort”.
“Hund, hvad ljuger du?”
“Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom med oljan och, vis som han är, gissade han att slafvinnan hade något ondt i sinnet, och förbytte den till en blott färgande olja, som väl svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan vätska”.
Paschan satte sig åter ned på soffan, derifrån han i förskräckelsen uppstigit. “Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betaler 30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat. Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke qvinnorna mera djur än menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro de, värre än djur. Vid min herres, Sultanens, skägg, man kan bli rasande med mindre. Men hvad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej låtit hemta åt henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått sjelfva sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelse? Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma”.
Tio år hafva förflutit. Dagen ligger varm och klar öfver Stambul. Gyllne Hornet strålar, luften fylles af dofter från tusende blommor. En betäckt slup ligger vid Seraillens strand. Smärre båtar fara omkring för att undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas till sommarslottet Kadiköi.
Från Seraillens port, ned till stranden, stå svarta slafvar och spänna tygstycken å ömse sidor om vägen, för att ingen må få se ens en skymt af de beslöjade damer, som nu utträda ur palatset, åtföljda af Kislar Agha och en mängd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat palats. Detta lifvar dem.
Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat än himlen och de skymmande tygväggarne. Några personer hafva närmat sig, de bortjagas. En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter en flik af tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slafvarne att bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en af damerna ger ett qväft rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.
Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin ägare, en resande. Brefvet lydde:
“Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig!
Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats glans är slocknad, kindens rosor äro fallna bort.
Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månhvarf gammal trolofvades hon åt Mustapha Pascha, den gamle blodätarn. Fem månhvarf gammal vissnade den späda knoppen. Modren prisade Allahs nåd.
Vali egde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjerta. Men hon förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till en lund vid Bosphorens strand.
När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla från den gräsbundt, vid hvilken hennes broders häst stod betande. Hon plockade opp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit opp till ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar till bergens fria verld. Valis fordne vän, för trädet till sitt hemlands luft, sätt det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis skull, hon har intet mera att önska.
Du lärde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad henne bedja: hon ber.
Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn. Frihet och lifvets fullhet vare eder”.
Hildred.
“Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna skalla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, lät sången smälta som det milda echot om qvällen när lugnet hvilar öfver Loch Lomonds vatten; då sjelfva gnyet af korsade vapen återstudsar från Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vågsvallets röst”.
Villigt grep Clenmor harpans strängar vid höfdingens ord, och tonerna brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra. Lik blixten ur nattens moln flög blicken ur höfdingens öga. “Dougal, tidigare bragd nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd — ögonblickets svärd afskär lätt framtids blick. Gå!”
Högt reste Dougal sitt gråa hufvud och sade: “Alldrig skall Eakins dotter höra sång, som prisar skönheten hos den, som en dag skall sitta efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör höfdingens maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!”
Han qvarstod ett ögonblick och lemnade sedan långsamt salen.
Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka, endast de nattsvarta ögonen lågade.
Men höfdingen sjelf satte sig åter ned, fattade en silfverpokal bräddad med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den åt sångarn sägande: “Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld; göm bägarn, låt dess silfver trösta strängens silfver”.
Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och nu reste sig Corallin och sade: “Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn”.
Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd af blicken ur Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets mål. Hon hade blott sett, men ej förstått hvad som föregått. Nu blickade hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar.
Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men änteligen sade hon doft: “Ha, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord. Hans öga ser ännu fosterdottren i högsätet vid Corallins sida; men den inre synen ser der redan sachsarnes flicka. Ha — jag vill finna bot”.
Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Öfver Loch Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde klippa, som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet bor Norna den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga kufvarinna.
En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Hvem är den djerfva, som trotsar storm och natt. Höfdingens maka, är det väl hon som, med håret fladdrande för vinden och drägten sliten af ilen, kämpar mot stormen och regnet som nu börjar strömma ned!
“Norna, låt upp, låt upp för Hildred, höfdingens maka”.
Dörren af obarkade furustammar skjöts undan och ut trädde Norna i hålans yttre hvälfning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och kastade gnistor vida omkring i mörkret, som nu föll likt en mantel kring nejden. Endast svagt aftecknade sig numera den brända furan på Ben Lomonds topp, mot den molnhöljda himmeln. Men af blosset upplystes klart Nornas gestalt der hon stod högrest, och med en vink af sin hand helsade sin stamhöfdings maka och bjöd henne inträda.
Hildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes drägt, hon märkte det ej.
“Norna du är mäktig, din höfdings maka anropar dig om bistånd”.
Norna log ett underligt vildt löje. “Älskade Corallins maka regnet och stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla när hon ville färdas”.
“Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett menniskobröst, det är mera”.
“Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö, som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begär Hildred af Norna?”
“Norna, hör mig. En af stammens barn, en anförvandt till Corallin, gifte sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans hem, der hon äfven födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i hvars ådror stammens blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes månskensögon hafva förtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhexat den starke. Norna är mäktig, du råder öfver naturens krafter. Häf denna förtrollning som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka”.
“Har Hildred läst i sin makes själ?”
“Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka”.
“Är Hildred icke dödlig?”
“Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva Corallins maka. En annan skall äga hans hjerta, en annan skall vara hans barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min späde, han skall ingen moder äga, och en styfmoders öga skall afundsamt se Corallins förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna Sachsarnes docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet af svärdens klang. Höglandshöfdingens maka skall icke vara svag, hon skall tåla höra vapnens gny och icke bäfva att se blod. Solen får ej finna henne i sin säng, vårdarinnan af det stora huset, hundrades matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar förvekligad på sina dynor och tjenarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blef någonsin tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio af männen behöfde drägter? Sachsarnes flicka har lärt sig läsa i bok, i stället för att spinna, att skrifva med penna, i stället för att väfva. Norna, lär mig häfva den förtrollning som fängslar Corallin”.
“I morgon skall Norna komma till höfdingens gård”.
Norna kastade tillsamman några bränder, som glödde i ett hörn af hålan och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken hvirflade opp mot hålans hvälfning och försvann genom osynliga remnor.
“Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar”.
“I morgon”, sade Hildred, utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.
“I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig deremot”.
Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: “Norna, jag skall dö, det ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig, då det trängde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dånade vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste ock dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö”.
Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. “Nej, dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom”.
Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: “Norna, jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor”. Opp reste sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: “blir Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att hämnas”.
Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade med våldsam ansträngning: “Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar mig; icke menska mera, icke ande än!”
“Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som lefver ännu i grafven?”
Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan, liksom hon varit tvungen att uttala orden: “tre gånger efter det Edith blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet slockna i kärlek”.
Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor, hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles, gråterskorna höja dödsklagan.
Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra. Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare än hat.
Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för vinden.
“Det första året”, så sjunga de, “då första gången månan fyllde sig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år”.
“Det andra året”, så sjunga de, “vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring”.
“Och det tredje årets stund kom”, så sjunga de ännu, “och vild i stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det klagande barnet i hennes famn”.
“Allt stillare blef stormen”, så sjunga barderne, så sjunga flickorna, “allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm”.
“Och icke mera”, så sjunges med glada toner, “icke mera irrar Hildreds ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek”.