Teckningar och drömmar

Det skönaste smycket

Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon annans.

Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det skönaste smycke på jorden stod att finna.

Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.

Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den allrakunnigaste och mäktigaste.

När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan längtade hon blott efter smycket.

Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart, just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet, kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring, och hon steg in.

På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde, vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: “Rosina, för tre år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig”.

Mildt höjde Rosina blicken och sade: “Tack, Adelgunda, för din välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat finns icke för mig”.

Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: “Jaså, qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig”.

“Tro mig”, sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning, “tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men, ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag kan omöjligen annorlunda”.

Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.

“Ha, förtrollerska, engel, hexa”, ropade mannen i sängen, “och icke ett ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag”. Han lutade anletet i händerna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag. Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren med sin näbb och flög bort.

Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten dosa, sägande: “Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter ödmjukhet”.

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.

Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!

Allt huru man tar det.

“Prata ni om sorger”, sade gamla Lisa, “hvad förstån J hvad sorg vill säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt”.

“Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för att få sofva med sin lilla, snälla sockervän”.

“Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?”

“Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J sorgen tynga på Edvard? Alls icke”.

“Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard”.

“Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer bara an på huru man tar det”, sade gamla Lisa.

Kuhinanuis1 dotter.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?

“Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja, hvarföre bar du hit främlingens skepp?”

“Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna, den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp”.

“Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp”.

“Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill. Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja”.

“Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf”.

Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.

Puppan.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden. “Visst måtte jag äga vingar”, tänkte hon, “och det vore så roligt att flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå. Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne”.

“Ser du puppan der”, ropade en gosse, “ser du hur den rörs? Månne det blir en kålfjäril?”

“Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank”, sade en liten.

“Åh, hvad du är dum”, sade gossen och tog med detsamma en lång spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur puppan, ty den bands af spindeltrådarne.

“Se, se”, ropade en liten flicka, “skalet har remnat, ser ni hur granna färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir roligt att äga en så vacker fjäril!”

Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende insektkropp.

Vid Insjöns strand.

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet.

“Sjöfru du, sjöfru du”, ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst “du, du”.

“Ja, ja, du är stolt du”, gycklade åter den femtonåriga “och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri — fri”.

De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades “fri, fri”, från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista “fri” bortdog helt sagta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: “Ja, susa du, susa du” och sjungande med klar röst fortsatte hon:

“Tro ej att gossen den fria skall fånga!
      Foglarnes sång och blommornas ånga,
      Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska…”

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en besynnerlig klang, ned i vattnet.

“Hu”, ryste den unga flickan “hvad är detta, icke ville jag dock dö”, och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång “älska, älska”, svarade i närheten, “dö, dö”, ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast “dö, dö, dö,” skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: “Var lugn och allt är snart bra åter, men”, tillade mannen med det hvitnade hufvudet “vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den”.

“Tack, tack Doctor”, ropade den unga och sprang skrattande bort, “får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag”. Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: “icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral. Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord” tillade hon, rätande på sig med en litet stolt min.

“Motsägelse andan”, sade Doctorn leende: “Nå jag måste väl åter efter vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram”.

Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen anade hvad som händt.

Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: “Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig”.

“Hersklystne”, svarade flickan leende, men tillade sedan: “ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen”, tillade hon efter en stunds tankfullhet, “säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?”

“Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på dylikt”.

“Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men — hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf. Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, — — — men sörj icke för mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon sorg”.

“Huru talar du så”, utbrast ynglingen häftigt, “hvem plågar dig med sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej, det sker ej”, och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades framåt af vattnet.

“Ack”, hviskade hon sagta, “hvad det är ljuft så. Och dock känn huru mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig; ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du, första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt, tätt till ditt hjerta”, tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar.

Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver de blomstrande blommorna på insjöns strand.

Fläktarnes lek.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek. Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. “Ser ni, der ligger en underlig sak”, sade en fläkt. “Åh det är ju bara ett frö”, sade en annan. “Vänta jag vet”, sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, “ser ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära omkring. Nog är detta ett frö af den blomman”. “Ack, så skönt, ack så galant”, ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet att ligga, der det låg.

Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen och sade vid sig sjelf: “skall man då vara en sådan stackare att man icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl ock kunna arbeta”. Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick löst sitt hufvud.

Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: “hvad du är dum, bry dig om din sak och låt andra sköta sin”, och så trafvade han bort med ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

“Usch, sådan vildbasare”, sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. “Hvart monne nu mitt frö tog vägen?” Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin lyckade färd.

Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.

Danserskan.

Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.

“Rosa, mitt barn”, sade fadren en afton, “min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga, inlärda gracer”.

“Min far”, sade Rosa, “hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa”.

“Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal”.

Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans, hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började. Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt, mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort skälmsk och rädd.

De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.

När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: “Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år”.

Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång för gång.

Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon sade: “Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan”. Men då han åter svarade: “Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga gåfvan”, då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.

Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. “Till nästa bal”, sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: “I qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal”. Men när nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.

År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd. Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: “lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå”.

Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.

“Bör jag gå då han är borta?” sade hon. “Men han har ju alltid lofvat mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden. Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt. Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag skulle göra det?” Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far erhållit, och gick att deltaga i balen.

Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick. “Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut”, tänkte Rosa, och gick med i dansen.

Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt, alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.

När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka, men hon sade: “Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: “Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa”.

“Hvem begrafves i dag!” frågade man hvarandra i staden. “Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen” svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig sjelf: “icke kunde jag ju låta henne bli en danserska.”

Glasörat.

Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.

På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.

“Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på”, sade jag åt min värdinna. “Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara i full conversation. Det vore roligt att höra dem”.

“Luktvatten’s, knappnålar’s, synålar’s, isvolti!” skrek nu i detsamma en röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.

“Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna”, svarade frun i huset, och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef henne varse sade: “ska’ dä vara’s? knappnålar’s, luktvatten’s, öra’s, isvolti?”

Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett par nya öron. “Ja, höra bra”, fortfor ryssen att orera, och då jag i detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument af glas, något när i form af ett öra. “Ska’ dä vara’s? två rubel silfver, ah, höra mycket bra’s!”

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den, men han bugade på hufvudet och sade stolt: “njet, njet”. Jag ärnade åter gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill hade ej mannen mod.

“Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta”! och hans tänder blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den sade: “1 rubel 5 kopek, ska’ dä vara’s?”

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.

Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: “tänk hvad théet var godt i afton”.

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: “vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så kan hon få lära sig något”.

“Hör man på hans vishet”, svarade en liten näbbig stämma, “just som ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa mustascher”.

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

“Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något”.

“Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt,” sade en annan, “ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?”

“Ah”, sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros, “hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så sade hon: “de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära den!”

“Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här” svarade den näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. “Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt”.

“Hvem är hon min lilla?” frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag gissade vara den andra af de nyss utflyttade: “visst tycker jag, att jag nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val.”

Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: “ah ma chére, ce n’est qu’une cuisinière!”

“Åh”, svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade dubbelt gladare i spegeln, “jag dansar visst gerna med hvem som helst. Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min mor, “ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden med”. Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat än skratta.

Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla för mig”.

Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln. “Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam”.

“Jaha”, sade den hufvudlösa snibbigt, “det är konst att vara i turen när alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var dame d’honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud, man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt, afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack, rysligt hämnades han”.

“På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan. Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med”.

“Nå när miste min nådiga sitt hufvud?” frågade en röst ur hopen.

“Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur: jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls”.

“Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg”, sade nu den nickande Chinesen, “det vore en stor olycka att mista sitt hufvud; hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att icke denna olycka en gång hade händt mig.

Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna ödmjuka hyllning af alla.

Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns, såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt, nedkastade sig på sina knän och sade: “Store herre, du som är mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning”.

Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på andra sidan.

Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.

Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre. Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se, han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige herrskarens mun och han sade: “Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet, hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets sol!”

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus, och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade: “håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li och hans slägt”.

Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande herrskarinnan Ly—lo’s lilla finger, som var sjukt. Och som man sade, att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och — J som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes mildhet — han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly—lo icke mera skrek öfver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och hans leende var en nådesol öfver de dömda.

Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land, der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg, såsom man ser der genom fönstret”.

Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu en stark manlig stämma yttra: “min broder, du hafver omtalat en saga om ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: “Du är skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes”. Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: “Schananos höfding är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru”.

Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: “Björnen är icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem”.

Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: “icke förr än höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen”. Höfdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: “Det röda Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till min hydda”. Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död. Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade: “Stackare ären J, som icke kunnen få ens en bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är värd att vara eder Höfdings maka”. Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en knif och lossade mina händer.

Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke såg hennes mening och jag röt till henne: “qvinna, kommer du mig nära så krossar jag dig med dessa händer”. Men hon sade högt och hånande: “din blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!”

Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret, och hon sade: “Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid din sida med den andra knifven, men kan ej mer”. Och hon slöt sina ögon, och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst, men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig, den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ. En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig på sin ö”.

“Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!” läspade den lilla sockerfiguren på blå bandrosen.

“Dårskaper!” sade nu den judiske presten. “Men vill väl detta fåvitska slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar, men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen. Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och visdom. Så tigen stilla och lyssnen:

I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag, då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du Amram Nurs son?

Ja, svarade Amram, jag är det.

Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.

Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade: mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till hustru åt sin son.

Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.

Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?

Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och blifva Jethurs sons hustru.

Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.

O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda mig för ohelgande.

Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får icke lemna dig åt styggelsen.

Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig varder icke annorlunda gående än honom behagar.

När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett silfverfat med kostelig rökelse i huset.

Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.

Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.

Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.

Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre, ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena dyrka.

Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.

Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.

Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.

Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.

Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli, och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos sig.

Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty eljest skulle han dem intet vinna kunna.

Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:1 “Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må blifva straffad med dem”.

“Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer”.

“Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene intill berget, drogo skyttar ut emot dem”.

“Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer och fötter och stötte’n neder och låto så hänga’n, och foro till sin herra igen”.

“Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt honom”.

“Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren”.

“Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de slagne och nederlagde varda”.

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde slutligen bergen och gömde sig der.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås. Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon sade: “Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta, men din tröst gladde min själ.

Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.

Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver”. Och hon gret.

Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den natten, och satt vakande öfver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var tillsluten.

“Hvem är du och hvad begär du?” frågade henne väktarena. “Jag är en af Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad”.

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon in.

Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af fienden.

Då svarade den sorgklädda qvinnan: “Fören j krig emot qvinnor, att i rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan”.

Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.

Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt: “min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre”.

Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och sade: “Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga”.

“Nu rädes jag intet mera”, sade Maheli, “sedan jag återsett min herres ansigte. Herrans hand skall beskydda oss”.

“Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare af sådana som detta barn, om honom så behagar”, sade Judith.

Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna, och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade och ville gifva sig åt Holofernes.

“Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder, hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud”.

“Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra”.

“Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit hafven”.

Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och han sade: “Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar”.

“Herren Israels Gud”, svarade Maheli, “mot honom äro jordens konungar som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!”

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade: “Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo”.

Judith smekte leende barnets lockar och frågade: “Hvad önskar du Maheli?”

“Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden”.

“Hvad är det de synda och fresta Herren”, utbrast Judith med vrede. “Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?” Och hon reste sig opp, och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: “Ack, hvad kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras otro och deras hjertans hårdhet”.

Maheli svarade: “Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna. Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne säga: “se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren”.

Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trädde till Maheli och sade: “Maheli, mitt hjerta är tungt öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med honom”.

Maheli svarade: “Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se, min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes, som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma”.

Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli, och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger, det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne, och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade: “Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: “Assyriernas här flyr för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss”.

Då sade Maheli: “helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun bereder han sig ett herrligt lof.

Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst, se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande”.

“Nå så sluta då en gång”, skrek argt en hvass röst och, paff, small locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade opp och stod och vickade deruti.

Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu.

“Hvem galar och skriker här!” sade åter gubben, “kan man då aldrig få vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad skriken j efter?”

“Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung”, svarade den ena af snäckorna. “Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva här”.

“Ack”, sade den hufvudlösa damen, “hvem är den potentaten? Jag mins ej att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof”.

“Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och folkrikt vatten”.

“Folkrikt land?” frågade en röst.

“Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet, ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden, just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall, skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång.”

“Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.

Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder”.

“Uff, sådana dumheter”, sade gubben i dosan. “Finland, ja det är rätta landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden”.

“Vise man, sanning talar du”, utlät sig den judiske presten och upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att så mycket hastigare röras.

“Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med”, sade åter gubben i dosan. “Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han ser mera förståndig ut?”

“J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd”, svarade nu en klar röst från lampan. “Nåväl, jag skall säga eder det, ty den okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock, J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas önskningar till mötes.

Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid, som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande flydde ur kroppen.

Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan. En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle förflyta utan nytta, men — huru ofta föranleder icke en ringa tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande barn.

Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. “Offra åt gudarne i morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli slafvar”.

Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar. “Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att välja”.

Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: “lofvad, lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag bekänna dig och dö!”

Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon opp, tog sina begge barn på sina armar”. - - -

Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad. “Ha, ramlar Pompej?” ropade jag förvirrad.

“Åh nej, bara spiselkransen”, svarade min värdinna, som hastigt inträdde skrämd af bullret. “Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på kransen?” I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.

De vackraste händerna.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt systern.

Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket, stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: “den Sabina, den Sabina! ack hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag”.

Och Sabina skrattade och menade: “bli ni alla förnäma fruar, så får jag väl tjenst hos någon af er då”. Och lika flitig var alltid Sabina, och sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se honom, men icke tala om det.

Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått; det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt smekte någon.

Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud, som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den, som skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hofdamerna med och alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade lofvat prinsen att få gifta sig med hvem han ville, bara hon vore förnäm. Men ingen oadelig, om än hon haft de allrautsöktaste händer, skulle han få ta.

Nu blefvo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren en hvar som prinsens brud, eller åtminstone som thronföljarbrudens syster, ty bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och skönhetsvatten, och det var ett fejande med att laga händerna i ordning, att maken ej varit sedt; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med händerna, upplyftade i vädret, för att de skulle bli hvita.

Så sade den äldsta: “Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen ridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina hvita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå ej tyckts märka dem”. Och så kommo fröknarna öfverens om, att de skulle gå att spatsera en i sender i slottsträdgården, och den som gick dit skulle då alltid få bruka alla granlåterna, och så skulle väl prinsen få se någon af dem, hvem som skulle ha bästa lyckan. Men som det ej passade sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa med, ty henne var ingen af fröknarna rädd för att ta med sig. “Hennes pighänder”, sade systrarna, “dem bryr sig minsann ej prinsen om”.

Nu hade äldsta fröken sutit fyra timmar för spegeln, och hvita similé-klädningen hade hon på sig och blå silfverblommorna på hufvudet och de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och bronskederna och armbanden och allt annat grannt var ren i ordning. Nu steg hon upp kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i handen jemte näsduken med qvartersbreda spetsar och så gick hon med Sabina, som bar en slät hvit nättelduksklädning, en liten schalett knuten kring halsen och sin lilla halmhatt på hufvudet.

“Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru, icke täcks jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd”, sade fröken.

En helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina bakom sig; då kom också prinsen och helsade på fruntimmerna, och talte så artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt och drog handskarna af sig, för att prinsen skulle få se hennes fina händer. Men bäst fröken gick och bar i handen sina handskar, så fastnade ena handskens spetsgarnering vid en buske och refs sönder, och fröken blef så ledsen och sade: “aj mina nya, dyra handskar”, och ernade just börja gråta. Men Sabina hviskade: “var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara åt mig och promenera vidare en stund”. Och när fröken Amirantha kom samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.

Dagen derpå tog andra fröken den hvita similé-klädningen och blå silfverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina följde åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen och talte med den fröken och följde henne att spatsera och visade henne allt vackert och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla Sabina tycktes han ej bli varse. När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och der satt på marken en liten fogel, som insnärjt sig i gräset, kanske i någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så jemmerligen och dess små ungar i boet ofvanföre räckte ut näbbarna öfver kanten af boet och skreko alla så ömkligt. “Husch, hvad der är vått”, sade fröken, “fy” och så snörpte hon på sin fina näsa och förde så vackert sina fina hvita händer, och gick en annan väg.

Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar, som hon kastade på det våta, skörtade smått upp sin klädning, och trippade nätt öfver dem på sina små fötter till fogeln, som befriad sjöng en glad drill och flög bort. Straxt var Sabina igen hos sin syster och prinsen, hvilka ingendera syntes ha märkt hvad hon gjort, och prinsen var öfvermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.

Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friseradt, som den största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde henne så väl.

Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina kommo, och åter helsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och tänkte: “se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt”. Litet rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon tänkte: “lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir prinsessa”.

Sabina gick vänligt fram och sade: “monne vi ej borde vända om, vi få visst regn”; men i detsamma började det redan regna så starkt, att prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.

Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.

“Hvad jag måste skämmas för den Sabina i dag”, sade fröken Melicerta vid hemkomsten; “ja, prinsen skulle bestämt friat till mig, men när han såg huru Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville han väl ej ha en köksa till svägerska”.

“Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig”, sade fröken Melladora; men, sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.

Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af fröknarna. Nu fick hon änteligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och grannlåter på hvita similéklädningen, att man knappt kunde känna igen den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna klämde så hårdt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klädt sig så länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det började mörkna redan, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.

Bäst hon nu gick och tänkte på all denna herrlighet, som hon skulle bli herrskarinna öfver, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett ögonblick stod hon omgifven af eld på alla sidor, ty hela hennes granna drägt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda.

Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro alldeles fulla med blåsor och sår.

Nu kom straxt kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen kysste de sårade händerna och sade: “min ljufva Sabina, så du har blifvit illafaren, för att jag icke släckte sjelf, utan ville se in i ditt hjerta. Se dock, huru vackra äro icke dina händer”, och så vände han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trädgården och sade: “Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer, och vill hon bli min brud, så sen j här den, som skall blifva det”.

Suomiqvinnan på Saimaudden.

Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig. Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.

Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången predikade Kristi namn på Suomis jord, men ännu lefde ätten på Saimaudden i stolt oberoende. Icke vågade sig den svenska Konungens fogdar dit, för att utkräfva skatt; ty de, som begett sig dit i sådant ärende, hade fått skäl att svårligen ångra sitt tilltag, och ingen vågade för domstol tilltala någon af Saimauddens folk. Men på uddens gård satt slägtens äldste och skipade lag och sträng rätt bland de sina.

En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lära för det stolta folket derinne, som satt man vid man och gästade vid yngsta sonens bröllop. Och runosångarne på golfvets midt stannade en stund i sin sång, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta månne blifva; men snart började den ena ljudligen:

“Nu den gamle Wäinämöinen
      Körde slabberkäft ur stugan,
      Föste pratman ut i kärret,
      Sjöng hvar obedd gäst i dyen”.

Och då hördes ett bifallssorl kring stugans bänkar. Vredgad bortgick korsets man, och sade: “ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa, och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!”

En lång tid hade förgått, och ätten på Saimaudden hade slutligen blifvit nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen. Alla deras söner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex raska söner uppväxte nu ättens på Saimaudden hopp.

Men Saivo var utgången att lära sina äldsta söner strida mot skogens konung, och hemma vid ugnen suto de tre gråskäggsmännen och Ylpytar, Saivos hustru, med de yngsta barnen. Då inträdde åter korsets man, helsade med hotfulla ord och sade: “gamle hedningar vid grafvens rand, frälsen edra själar från fördömmelsen. Unga qvinna, sex söners mor, fräls dina söners själar, antagen det heliga dopet och den Korsfästes tecken. Hafven J icke sett huru förbannelsen förföljer eder? Edra män hafva stupat, endast gubbar och barn återstå; böjen eder inför Herrans straffande hand!”

Då knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: “Foga dig hädan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjöl, mäktigare skulle den då vara. Gå, att ej Saivos små barn bära dig hädan”. Och korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och förbannelsens.

Ännu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjöar, män som icke underkastat sig det fremmande väldet. Stundom, när de icke förmådde mera, då låtsade de vara underkufvade, men reste sig åter, än här, än der. Men Saivo sade: “icke rår den ensamme lätt på björnen heller, än mindre på fienden. Många kunna vinna, der en och en faller”. Och han lemnade hemmet i Ylpytars vård och barnens och gick genom ödemark och skog uppmanande alla, som ännu stodo qvar af Suomifolken, vare sig Hämeläiset eller Karjalaiset, eller män af hans egen stam, att bryta opp mot den gemensamma fienden.

Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en förrädare, och dödade honom. Och Ylpytar utsände sin äldsta son och sade: “Gå till Svenskarne, lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far”.

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade till sin andre son: “Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far”.

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.

Men ett år förgick, och i stugan inträdde korsets man och sade: “Qvinna, har Herren sökt dig nog: din man och dina båda äldsta söner äro döda, är ditt hjerta nu ödmjukadt?”

Men Ylpytar svarade: “dåre, skulle mitt hjerta ödmjukas derföre, att de käraste, jag egt, lefvat som män och dött för Suomilandet. Nu först kan jag vara stolt. Och ännu lefver den, som skall fullborda deras verk!”

“Han lefver, ja”, hånade mannen, “en tjenare i Konungens hof, en riddare i siden och guld i Konungens tjenst”.

“Lögn talar den falskes tunga”, sade Ylpytar.

“Tror du ej mina ord, så se med dina ögon. Men förkrosselsens dag skall ännu komma öfver dig, du högmodiga”, sade mannen och gick.

Men i Ylpytars hjerta brände hans ord. “Har han, mitt hjertas käraste barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd. Hafva de förvändt hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst, är lik vågens skum, ett glitter utan värde”.

Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på Saimaudden, och hon sade: “Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall barnet vara man”.

Och Ylpytar antog till sitt yttre ett ödmjukt skick och gick ut ibland folket, och hon sökte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland krigarne, som stridde vid Sverges andra gräns, och hon gick och sökte honom ända der.

Men vid det hon gick från den ena skaran till den andra, sökande sin son, då trädde till henne åter korsets man, densamme, som hotat henne i hemmets stuga, och han sade: “qvinna, böj ditt hjerta i ödmjukhet; din gård är bränd, dina tre söner hafva fallit alla vid dess försvar, och af hela din ätt återstår ingen mera än din son, som tjenar i Konungens hof, och som ödmjukat sitt hjerta inför korset”.

“De hafva stupat alla? Den yngste ock? — Dock smält icke ännu, hjerta, veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. En står kanske ännu att rädda”. Och bort hastade hon.

På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes vård väckte den döende till sansning.

“Min mor, du här?” sade han. “Haf tack, se jag dör ung, men min död är skön, jag dör ju för fosterlandet!” och hans blick slöts och han dog; men Ylpytar sjönk tillsamman.

“Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du fallit i ädel kamp mot dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!”

Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet nedfallna, och han sade: “Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min hand mottaga upprättelse!” Men Ylpytar sade: “Vik hädan onde trollkarl, och kom ej vid den åt döden vigda”.

Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett försakande hjerta.

Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.

“Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön ljuda öfver den döende”.

Blommornas nytta.

Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem, så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.

Kom så en snigel krypande: “Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man vackert inne med all grannlåt och fåfänga”.

Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det skulle vara orätt.

Så kom gårdens husbonde och sade: “Matts, tag din lia och slå ned den der lilla grästappen der så kommer den till nytta”.

Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris blommorna.

Harpspelerskans Dotter.

“Hon skall ju vara död, den der stackars Clara”, sade fru ***.

“Ja hon har gått till hvila”, sade Helena, med betoning på ordet hvila.

“Ja du må visst säga hvila”, inföll Charlotte, “hon var en af de der oroliga själarna, kan jag tänka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde man ock begära af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en kringvandrande Tysk musikantska”.

“Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes uppfostran gjord”, menade Helena, med ett sorgligt småleende.

“Jag känner nästan ingenting om henne”, sade fru ***, “huru kom hon till Lingdahls?”

Helena svarade: “Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt, nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut. Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.

Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste, hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet: “Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt”.

Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig förändring.

“Stig in till min stackars Clara”, bad fru Lingdahl, “så gick det med min flinka hjelperska!”

Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt nöje af att se mig. “Men förlåt, goda Helena”, sade hon, “ser du, jag har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig”. Härmed visade hon på harpan, som hon ärft af sin mor. “Rättnu blir mitt arbete slut, då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne, fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle måsta göra, när allt arbete är slut”.

Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet först.

“Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej sofva”.

Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.

“God natt, Helena”, sade hon och nickade vänligt åt mig, “i morgon, Helena, i morgon!”

Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete, och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag, och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd, att arbeta om söndagen.

“Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste arbeta”. Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna tygflikarna.

Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: “i morgon, Helena, i morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?” Hon gick nu hvarje qväll ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: “i morgon, i morgon!”

I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.

Nu vågade jag väcka henne. “God morgon, goda Clara”, sade jag gladt, “nu är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu kläda på dig och kom sedan och spela”.

“Helena, Helena, talar du sanning”, utbrast Clara, med en blick så himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen, så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning, med hufvudet mot harpan.

Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var död.

Facetter af qvinnans lif.

“Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lemnade sitt arbete till en tredjedel af skräddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt mindre arbete inlemnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste afskedas, och slutligen återstod för min far sjelf knappt något annat arbete än att jaga “bönhasarne”, såsom han benämnde dessa sina qvinnliga fiender.

Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån “bönhasarne” inkräktade på hans område. Ordet “qvinnfolk”, med en föraktlig betoning på “qvinn”, var hans enda benämning för allt hvad fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig: “Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar! Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus, intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm, ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter, men håll hon sig från karlagöromål, mamsell”.

Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.

“Hvasa, förvärfva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och barn och inte förvärfva bröd”.

“Men min far, tänk om ingen vill ha mig?”

“Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så, att hon får en man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta”.

Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga “oui madame”, och “Dieu vous benisse”, sydde hela året, som jag gick der, på en schattersömstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes älskares, Werther hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde, som visst var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo på taflan några djur på fyra fötter, men hvad de skulle föreställa vet jag ej.

Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade att vänta, kunnat få mig man, men till min olycka hade far, vid den tid jag slutade min skolgång, med särdeles ifver förföljt tre systrar, hvilka hos damerna i Åbo förvärfvade allt mera förtroende som skrädderskor. Slutligen, för att undgå ledsamheter, hade de lagt in till Senaten och anhållit om, att af gunst och nåde, dem måtte meddelas tillstånd att försörja sig genom förfärdigande af fruntimmerskläder, och de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.

Min fars vrede gränsade till raseri. “Skall qvinnfolk tränga ut oss, så skall jag väl ock visa dem att ännu finnes lag och rätt i landet”. Jag såg snart hvad han menade härmed. Han köpte sig nemligen en egendom, på det att hans barn skulle ärfva efter landslag och mina tre bröder sålunda af hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.

Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu för tiden, när endast fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och verlden ändå står. Nog skulle han förr trott den förgås, än ett sådant oskick kunna äga bestånd.

Den häftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, förkortade hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, äfven genom resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns derför ej nu mera att ärfva. Bröderna behöfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemän, men jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen lefva deraf. Mina ögon voro svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjena något dermed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att förtjena något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjena som piga, ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min förmyndare. Jag var oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.

Min man var glasmästare i en af våra minsta städer. Så länge mina 800 riksdaler räckte, för hvilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i hufvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergifven i mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och då såg han att mina ögon voro röda och blef än mera uppretad.

Mitt arf var längesen slut, barnen började vexa opp och deras behofver vexte äfven. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min flicka kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre barnen, och vi hade allt vårt tarfliga bröd, fast min mans utgifter medtogo en något stor del af vår inkomst. Men han dog, och då först blef det svårt.

Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll. Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter branden, så vi alla hade fullt opp att göra.

Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda, och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft att ge barnen hvad de behöft”.

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra fruntimren, tog hon afsked och gick.

“Nå Cecilia”, sade Helena, värdinnan i huset, “kommer du ihåg att också du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta”.

“Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner, ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill ej bli till ett åtlöje.

Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt hjerta i det han sade: “ack hvarför är du dock icke en gosse!”

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem. Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr. Några dagar sednare sade han: “Cecilia, du behöfver komma i pension, jag kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort”.

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: “Nu, min flicka måste du lära dig att laga gröt”. Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat, som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift. Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti kunde jag ej förmå mig att göra.

Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske”.

“Ja, jag minnes det visst”, sade Helene. “Den omtaltes såsom gifvande glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig, beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar, då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen. Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens bortgång”.

“Nå ja”, fortfor åter Cecilia, “mångahanda sådant sades, och det var bra roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål för åtlöjet”.

“Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln”, anmärkte Amelie.

“Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven för hennes far”.

“Ja den som har tid att läsa”, sade Amelie, “det bär sig ej när man har hushåll och barn”.

“Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?”

“Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål, springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går lika bra ändå”.

“Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening, kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan. Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden”.

“Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde fordom allehanda, men drömmer ej numera”.

“Lycklig du som kan låta bli att drömma”, sade Augusta. “Ack huru ofta, isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva, likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag ej öfverskattat deras anspråk”.

“Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din, äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling”.

“Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen, utan att se blomman”.

“Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om, men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle åsidosätta, icke dem hvilka fordra vår egen handläggning. Är det verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant”.

“Kära Helene”, sade Amelie, “tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta spets, varit så ljufliga qvinnor att likna”.

“Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej”.

“Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn. Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne, det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre, det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att man hindrade henne att utveckla de anlag hon fått af naturen”.

Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon sitt hufvud och sade: “Helene, du har narrat mina tankar att vara upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen. Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka. Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke frestande ord”.

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt: “Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af qvinnans lif”.

“Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse”, sade den bleka Sophie. “Dock, äfven min lefnad är en liten, icke sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.

Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.

Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna, som vill lära sig att idka läkarekonst”.

“Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan”, inföll Amelie.

“Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva af genom mitt testamente”.

“Än mer att få något att lefva för, något att verka och lefva för”, utbrast Elise med lifvad blick. “Jag måste medge, att jag är svag nog för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning icke så underligt, om mången gör ett giftermål endast för att undgå ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.

Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud, och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna. Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu ser.

Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag kände ej verlden.

Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom qvinnans högsta och enda värde.

Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.

Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist, emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker, men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.

Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan. Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål, utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna ville lyda det berömda rådet, men — det har sig ej så lätt, att göra sig vacker och älskvärd.

Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta. Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka? Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?”

“Och likväl Elise”, sade Helene allvarligt, “har du dock något qvar. Du har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig”.

“Men, min söta Helene”, inföll Amelie, “nog gör du dig då bra onödiga bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension. Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går”.

---

Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?

Jasminen.

Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.

Vill du höra min historia?

Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på den stora vida verlden. Då ropade gossarne: “Blommorna skola få fara på lustparti på sjön, som stora systrarna häromda’n”, och så plockade de oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel”.

“De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars”, skrek Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem ock i båten.

“Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig”, sade Elin småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.

Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.

På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne säga: “ack, ack”; men icke vet jag om det var sannt.

Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.

Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet; der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.

En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: “Gode Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk”. I detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.

Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket, plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru med sitt lilla barn.

Då sade mannen: “Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna plockerskan?”

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår rot och börjar vexa, och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i vaggan.

De vackra orden.

Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han märkte att den sänkte sig under hans fötter.

“Kung den som springer öfver ån” skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang han framåt och — då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk, men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.

En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. “O min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad”.

“Detta är förfärligt!” Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande, och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor prisade honom.

Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande härunder för sig sjelf med arg röst: “förbannade pojke, för sådana der dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott”. Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.

Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten: “Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att försöka ta upp honom”. Derpå kröp han på händer och fötter långs stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att sätta eget och andras lif på spel.

Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra beteende var länge i allas minne.

Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade allt efter en stunds mellanskof: “det skall jag ge åt lilla syster”. “Hvilken söt, vänlig pia”, prisade husets gäster. Petter stod också med sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen, det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters hand, utan att säga ett ord.

Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra allt, blott vi funnit det!

Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker, god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.

Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.

Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra orden!

Den opp-och nedvända verlden.

Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna, och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så är mycket annat hos dem med.

En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå’n karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi, der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras seder voro som svarta svanor och hvita korpar.

En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade den främmande: “Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning”.

“Ja”, sade en annan qvinna, “man börjar drifva den satsen, att alla äro lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar, aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort, säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle odlas”.

“Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen mera underdjur än menniskor”.

“Verkligen”, utbrast en ung man, “är det då så besynnerligt, att få bli dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt kall, ingalunda för att gå ifrån hvad oss tillhör”.

“Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar, jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till matlagningen för en matematisk kalkyl.

Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars, polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna. Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!”

“Ja”, utbrast ett annat fruntimmer, “obegripligt är det visst, att ej männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och underhafvande (förlästa naturligtvis de också)”.

Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord. Slutligen utbrast hon: “Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom”.

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det aldrig ville ta slut. “Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga döttrar ock? Det är dock för befängdt”.

En ung fru lutade sig till sin man och sade: “Min egen vän, börja för all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en sån der befängd “lärd i byxor”, som är det fatalaste jag vet. Ack när en stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du måtte visst narras, fremmande vän, så tokiga kunna väl ej menniskorna vara”.

“Men”, sade den fremmande, “hos oss anser man, att qvinnorna ha vigtigare och angelägnare göromål än att läsa”.

Nu skrattade åter öboerna, så att det klang bland palmerna. “Kors äro edra karlar så artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten dyrbarare och vigtigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom, och just derför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man statens värf och det allmänna för ändå vigtigare, än att sticka strumpor eller sy; derför hinner hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld, mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed. Den vida verlden är mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext; men just qvinnans verld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta, den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker, att ni har bra roliga funderingar och att er verld är den opp-och nedvända verlden”.

Notes

1 Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.

1 Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.